Självklart ska ni, som mer eller mindre trogna läsare av min blogg få inläggen före de kommer på AT-bloggen. Detta är nästa som kommer att publiceras:  

I helgen var jag nere i Skåne, Kristianstad närmare bestämt och återträffade några studiekamrater från högskoletiden. En mycket trevlig återträff skulle det komma att bli, men som alltid när man lämnar den ”trygga” vardagslunken får man räkna med att märkliga saker inträffar. Vi hade bestämt att vi skulle anlända till Kristianstad fredag kväll, men inte specificerat något klockslag. Resan flöt på bättre än väntat, vilket gjorde att vi kom tidigare än vår värd väntat sig. När vi ringde på hans dörr, visade det sig därför att han inte var hemma. Han hade gått till en biljardlokal alldeles intill med en tidigare anländ klasskamrat, där hade de fastnat framför ett flipperspel, som de hanterat med största briljans. Femton ynka kronor hade de spelat upp när den sista kulan ”äntligen” fann för gott att försvinna ner i maskinen igen efter en och en halv timmes spel.    Vi tog sedan gemensam väg till hans lägenhet och passade också på att denna gång ta med all respackning upp. Vi klev andra gången intet ont anande in i samma hiss vi hade åkt med upp första gången. Fjärde våningsknappen trycktes in, dörrarna stängdes, sedan brukar det ju bli ett lite ryck när hissen skjuter fart uppåt, men denna gång uteblev det. I stället slocknade hisspanelen ner och allt blev stilla. Efter ett första desperat tryckande på alla knappar, insåg vi det faktum att vi faktiskt var instängda i hissen. Det ska sägas har aldrig hänt mig förut, så det var en lite ny erfarenhet. I dagens mobilsamhälle, rådde det ju förstås ingen brist på mobiltelefoner inne i hissen. Ett samtal till ett journummer slogs, men om det var bristande mottagning eller språkförbistring det handlade om, vete sjutton, men han som ringde trodde sig i alla fall ha fått till svar att om det inte kommit någon inom fem minuter, så skulle vi ringa igen. Fem minuter tyckte jag i och för sig lät extremt snabbt, med tanke på att vår nöd i detta skede inte kändes så akut. Hur som helst gick de fem minuterna utan att vi kom ut, så vi ringde igen till samma nummer. Nu var det vår skånske vän som ringde. Denna gång ett helt annat besked, eller möjligen samma besked som vår sörmlänning inte förstod eller hörde. – Ni skulle ringa om ni kom ut. Det är en kille på väg, men kanske dröjer en kvart till. Vi hade det ganska gemytligt inne i hissen om än något varmt, så det kändes långt till en fullskalig panik. Det kanske hade varit helt annorlunda om jag blivit sittande själv inne i hissen. Så pass spår satte hissvistelsen i alla fall att ingen tordes åka den någon mer gång denna helg.Ytterligare ett osannolikt sammanträffande skedde under lördagen. Jag känner två personer ifrån Kristianstad, min studiekamrat och en triathlonkollega. Studiekamraten hade jag ju stämt träff med och bodde hos, men triathlonkollegan hade jag inte en tanke på när vi promenerade in till centrum. Vi var in och ut i ett antal affärer innan vi kom in på Löplabbet, förstås rätt affär att träffa honom, men ändå. Det är ju egentligen fullständigt osannolikt att vi skulle träffas under mitt besök nere i centrum, men samtidigt kändes det nästan förutbestämt att det skulle ske. En trevlig pratstund avslutades en stund senare med: - Vi ses till sommaren.