Tänk vad mörkret kan göra för upplevelsen av fart. Nu har jag i och för sig tre cykellampor fram, så jag ser skapligt även om det är precis beckmörkt. Ändå känns det som att det går fortare än vad det faktiskt gör. Tyckte att jag pressade på rätt bra igår över en femton kilometers sträcka, lyckades bara snitta ca 27 km/h, trots att det kändes bra mycket snabbare. Tekniskt sett tycker jag också att det känns som om kraften går rätt genom pedalerna.

Det är inte mycket till försvar egentligen, men det kanske hade gått snabbare om jag ätit frukost, om kroppen varit mer vaken, om jag varit lättare, om jag hade haft mindre kläder, om jag hade varit i bättre form, om det blåst medvind, om jag haft en arg hund efter cykeln o s v.

Igår hände något med voltvändningarna. Under alla mina simmarår har jag alltid voltvänt med lite överslag åt höger. I våras kom jag på att det vore smart att vända åt vänster också för att skapa mer balans i musklerna. Sagt och gjort inledde jag med katastrofala resultat, visst kom jag runt, men det var långt ifrån smidigt. Jag har trots det fortsatt att blanda och igår, satt de där, klockrena, smidigare och kvickare än höger sidans. I övrigt finns det fortfarande en del att jobba på vad gäller styrka och uthållighet i simningen. Den omändrade tekniken har också börjat sätta sig med gott resultat.

Nu ska jag återigen trotsa mörkret och cykla ett par timmar innan sonen har simavslutning, nybliven simborgare som han är.

Det blev 20 min igår på löpbandet och det var faktiskt långt mycket mer än vad jag trodde det skulle bli. Kvällen före kraschade kroppen, efter hemkomst. Mycket skolarbete borde ha gjorts, men huvudet snurrade, magen var i uppror och kroppen i övrigt kändes febrig. Fyra timmar tillbringades i sängen under täcket, följt av en kort sväng uppe innan nattsömn. Otäckt! Dock lyckades i vanlig ordning återhämta sig snabbt, enda efterkänning var att magen krampade lite när jag sprang. Nya tag idag!

En höst i uppförsbacke mest hela tiden. Ljusning är i sikte framåt våren, men jag måste ta mig över krönet för att få den hägrande nedförsbacken. Några dagar med mindre arbete kvällstid har gjort att arbetet har hopat sig igen. Tyngsta växeln i igen med andra ord, så det går trögt.

   Idag tränade vår familj lite löpning, kanske ett återkommande träningspass, inför sommarens triathlontävlande. Jag är lite på gång att försöka få till lite barn och ungdomsträning med triathlonsyfte, men det blir till att locka, leka och balansera. I första hand vill jag ju ha med de egna barnen på träningen, men det måste ske på deras villkor. De ska tycka att det är skoj, samtidigt får det gärna ge lite effekt. Ska det ge effekt blir det gärna fysiskt påfrestande och då måste det ske i balans med barnens övriga träning och skolgympa.

Vackert var det i alla fall även om det var mörkt.

Även om det inte blev något kalasande igår nådde jag 37 års markeringen på livsskalan. Frågan är om jag inte blivit rätt mycket klokare under detta år.

Jag tror att jag med ganska stor säkerhet börjat komma åt var obalansen i kroppen uppstår. Det finns till och med bildbevis på att vänster sätesmuskel är större än höger. Varför är det så kan man ju undra? Det beror på att den kompenserar något annat som är för svagt. Vad är det då som inte fungerar tillfredsställande. Rent logiskt borde det vara något på höger sida. Jag tror svaret finns i cyklingen. Den muskel som rätt uppenbart jobbar växelvis mot vänster sätesmuskel är höger höftböjare. Alltså om jag drar mer med höger höftböjare borde obalansen så småningom jämnas ut. 2,5 timmes nötande av detta igår gav denna teori mvg. Höftböjaren på höger sida var påtagligt svagare, men när jag tänkte på att aktivera den blev cyklingen mycket mjukare och kraftöverföringen runt pedalvarvet jämnare.

Vilket resonemang... så logiskt och enkelt den förmodade sanningen framstår, men det krävdes ett års grubblande innan det föll på plats.

Det är full fart fortfarande i tillvaron. Hinner med något pass då och då känns det som. Har i min hand fått en simguide för snabbare crawlsimning, tack Anders, som märkligt nog revolutionerat min simning. Nästan som att börja om och det vet ni ju hur det är med gamla hundar, men om jag nu ändå håller på med cykelteknik, ryggproblematik, varför inte också vända upp och ner på simtekniken i samma veva. Tack och lov är det fortfarande långt till säsong. Det finns en hel del att jobba med, men det känns som om tekniken ändrar sig, sedan fattas bara uthållighet och styrka i de muskler som får jobba mer i och med det.

Paradoxen att orka träna för att bli piggare, kan vara svår att förstå, men fungerar så gott som alltid. Undantag är ju förstås om du är trött för att du tränat eller om du är sjuk. Har du bara segat till kan du få mer energi genom att orka träna, kan ju låta som galenskap för en del, men värt att prova. Träna utifrån den nivå du faktiskt är på.

Jag ska själv ut nu och cykla utifrån den nivå jag är på och det är långt ifrån önskvärd nivå, då jag kan sticka iväg två-tre timmar med bra tryck i pedalerna. Nu handlar det om att komma ut och rulla i en-två timmar. Inte kul, men form är något man måste jobba sig till. Den går inte att köpa.