Idag inleder jag mina sim och löpväxlar på playa Mjörn. Tanken är att ha en fast egen träningstid på måndagar att hänvisa triathlonintresserade till. Jag tänker mig vara där vid 18-tiden och simma längst till vänster på playan och springa intervallerna på cykelvägen mot Lövekulle. Välkommen att heja på eller haka på.   

Om någon annan hade frågat mig huruvida de skulle springa lopp eller inte med otäckt spända hamstrings (baksida lår), så hade jag förstås sagt nej. Nu är det dock jag som är min egen chef, så viljan övertrumfade visheten, vilket gjorde att jag startade på Potatisjoggen igår. I många herrans år har Göteborgs triathlon och Potatisjoggen gått samma helg, vilket olämpliggjort start i joggen, så var det många år sedan jag sprang joggen. I det stora hela var allt sig likt, ingen tidtagning, en massiv rusning för att vara först på Kungsgatan, där allt folk står.

I och med att mina hamstrings var tokspända innan start, var premisserna att köra på tills det inte gick längre, vilket kunde innebära ett par hundra meter eller i bästa fall hela milen. Jag kände hela tiden att hamstrings fanns där, inte att de gjorde förtvivlat ont, men långt ifrån bekymmersfritt. Sett till kilometertider om nu kilometermarkeringarna stämde, så höll jag fanns det ett visst sting i sex kilometer fram dit hade jag 3,37 snitt. De fyra sista kilometerarna ramlade farten över 4,00, vilket gjorde att sluttiden blev 38,22. Det är jag faktiskt nöjd med även om jag i min bästa jogg sprungit under 35. Det känns som om den boostning av kroppen jag inledde tidigt i våras kommer att leda till något riktigt bra, men tålamodet säkert kommer att prövas ytterligare.

I och med detta utfall, så blir det start i Säters sprinttriathlon 27 juni.

Jag fick frågan senare på kvällen varför? Vad det gäller joggen, så kan jag ju inte säga att det är för tävlandet, eftersom det inte är någon tävling. Det är roligt och häftigt, sällan är det ok att springa full fart över Kungsgatan (gågatan mitt i Alingsås), på Potatisjoggen är det ok så varför inte.  

Löpningen i morse gick ok, tog ett standardvarv i Nolhaga för att stämma av fart och känsla. Beskedet från kroppen och klockan var långt ifrån entydigt. Det gick skapligt fort, men kändes inget vidare i benen, egentligen borde jag då stå över potatisjoggen i morgon. Samtidigt vill jag springa, loppet brukar ju alltid ligga samma helg som Göteborgs triathlon, så det var länge sedan det blev sprunget.

Skulle jag nu varit skribent på någon kvällstidning, som behöver mycket läsare, hade jag kryddat på rubriken än mer. Jag erfor en ny träningsform i onsdags, som gav mig rejäl träningsvärk. Det var länge sedan jag på riktigt utmanade mig själv på detta sätt. Jag spelade fotboll. Traditionsenligt spelade niorna fotbollsmatch mot oss lärare, 2 x 10 min. Faktum är att det är från denna match jag fått träningsvärken, då kan nu ju undra hur otränad jag egentligen är.

Formen är nog trots allt hygglig. Det som försvårade spelandet var att det regnade och gräsplanen blev precis såphal, åtminstone för oss utan fotbollsskor. Triathlet som jag är sprang jag rätt mycket och lyckades hålla mig på benen, men jag fick uppenbarligen spänna benen på ett sätt som de inte var vana vid för att klara det. Träningsvärken sitter nämligen i höftpartiet och insidan av låren, lite som efter första rejäla längdskidpasset för säsongen.

 Planeringen det närmaste är lite råttan på osten och katten på råttan. Lite lättare löpning idag, som om den känns ok gör att jag springer potatisjogen imorgon. Känns potatisjoggen i morgon bra, blir det start i Säter triathlon. 

kom jag som professor Baltazar på något.

Bitvis tyckte jag att jag hade bra driv på cykeln, men på något sätt kändes det som jag inte orkade hålla drivet mer än någon kilometer i taget. Muskler som inte är fulltränade? I många år har de slunkit undan träningen, beroende på en kroppshållning, som blivit sämre och sämre, varvid andra muskler fått den träningen. Tills i höstas då de fick nog och jag inledde arbetet med att återfå kroppshållning och kraft till framförallt benen. En upprätning inleddes då, men processen har blivit långdragen och är långt ifrån avslutad ännu. Nya muskler/(rätt muskler?) får bekänna färg i takt med att kroppens funktionalitet förändras t ex följdes tre katastrofala löplopp inledningsvis i år av ett fjärde som gav en gnutta hopp om bättring. Tyvärr har jag ingen nämnvärd träningsgrund att stå på denna säsong i vare sig cykling eller löpning, egentligen inte i simningen heller i ärlighetens namn. Vilket gör det löpframsteget svårvärderat. 

Jag hoppas och tror fortfarande på den rejält förändrade sittpositionen på cykeln, även om det kanske fortfarande behöver justeras en del, men det kommer nog att ta tid innan rätt muskler aktiveras och får den grund de behöver för att hålla stinget i fyra mil fullfart.

Vila sig i form är ingen filosofi som faller mig i smaken, var faktiskt ute och ledde en liten träningsgrupp i löpning redan idag och även om hamstrings kändes av lite sedan igår, var de långt ifrån skadepåverkade. Träningen kan alltså fortgå.

Bäckenet är rejält tiltat, en osteopat har dessutom konstaterat att höftböjarna och sätesmusklerna är konstant spända för att hålla styr på bäckenet, med dessa i konstant spänning går ju knappast ryggen fri från belastning. Nu fick sig baksida lår sig en omgång i måndags, så även igår, något helt nytt, troligtvis bra med andra ord, eftersom det annars har varit framsida lår som inte pallat med.

Det var hela 20 år sedan jag för första gången ställde upp i en triathlontävling, Göteborgs triathlon. Då var tävlingsområdet vid Härlanda tjärn, nu har tävlingen flyttat till Hindåsgården, där den genomfördes igår.

Som jag befarade lyckades jag inte ta mig i mål. Min muskelkänning från i måndags omöjliggjorde den avslutande löpningen. Den inverkade förhoppningsvis även på cyklingen som inte gick så fort som jag hoppats. Simningen gick kanske något bättre än vad den brukar göra. Arrangörerna av tävlingen släpper i mitt tycke iväg alldeles för många samtidigt när alla seniorer, masters och juniorer ca 175 st startar samtidigt. I denna vattenkalabalik brukar jag inte komma iväg så bra och därför tappa tid. Nu hittade jag ett eget spår ganska snabbt långt ut till vänster, kanske längre väg, men åtminstone fritt vatten.

Mycket att fundera på blev det efter tävlingen, ska jag satsa på cupen eller bara mästerskapstävlingarna. Fler testlopp behöver nog göras innan beslut tas. Säter i slutet av månaden är annars nästa lopp.

Jag kom upp, men jag kom inte iväg till simningen. Är det månne ett svaghetstecken eller sundhetstecken att avstå den när det är sex grader i luften och nordlig vind ? 

I alla fall ska jag testspringa och testcykla lårkänningen idag, så tränat kommer det att bli. I morgon sannolikt ingen träning, då blir det åskådning av folkracetävling i Skene för att tagga till sig till simstaten i Göteborg, där det också kommer att bli tuffa tag. 

Skadan i baksida lår bekräftades idag av expertis Martin Ryman på Hälsostudion. En noggrann genomkänning av låret gav att det i alla fall inte var någon markerad muskelbristning, snarare en översträckning/

överbelastning av några muskelfibrer. Tävlingsstart i Göteborg är alltså sannolik trots allt, sen får det bära eller brista, inte bokstavligt förhoppningsvis.

Ännu mer simning med andra ord, den närmaste tiden!