En mindre trevlig bokstavskombination i tävlingssammanhang, som tyvärr blev mitt öde i Sundbyholm. Jag fick kliva av cykeln efter grymma kramper i sätesmusklerna främst den vänstra sidan ommöjliggjorde sittandet på sadeln efter den tredje vändningen av fyra. Dessutom hade jag från och till migränkänningar, som senare framåt kvällen kom att få kroppen helt ur balans.

Resan började annars bra med den nya turbon i bilen kändes körningen mer avslappnad. Framme i god tid i Eskilstuna, fräsch stuga kvarterade vi in oss i, innan vi åkte fram till Sundbyholm för att kolla lite hur tävlingsområdet såg ut. Dels för vår egen skull, men också för barnens som skulle vara där själva medan vi tävlade. Jag hoppade i och simmade lite i ett ruggigt blåsväder med regn i luften. Det kändes trots allt bra och ingav lite förhoppningar inför morgondagens start.

 Efter äten kvällsmat började dessvärre en livlig fest i en av de närliggande campingstugorna, som i alla fall pågick till framåt halv tre, med hög musik och skrålande ungdomar. Förstörd nattsömn brukar slå hårt mot mig, så gnistan att tävla var ganska matt, när det väl började dra ihop sig.

Hur som helst så funkade det bra i barnens lopp både Alma och Lukas gjorde strålande prestationer i sina tävlingsklasser och det var på något sätt viktigare än hur det skulle komma att gå för oss vuxna. Tiden för egna förberedelser försvann därmed i en nervös väntan och åskådan av deras framfart.  

Ett gigantiskt startfält, i alla fall sett till startytan, med seniorer och masters ställde upp sig för start på land. Jag tog position långt ut till höger för att om möjligt komma åt fritt vatten att simma i för att slippa allt för mycket trängsel. När väl starten gick flög jag i väg som skjuten ur en kanon, ingen på högra flanken var i närheten av den snabba starten, knappt de på vänstra sidan heller. På väg ut mot första boj styr jag sakteliga inåt och kommer in på den optimala (närmaste) vägen. En liten klunga ser jag bildas framför, men jag har inte ork att täppa till den luckan, så jag får en simning utan störmoment och hjälp från andra. Växlingen till cykel fungerar planenligt, första backen cykling känns också bra, gott tryck i benen, men det är vanligtvis bara en tidsfråga innan energiflödet stryps likt när man sitter nittio grader mot en vägg. Så även denna dag, dör det goa trycket i benen av, för att till slut försvinna helt. Med kramp och huvudvärk kliver jag sedemera av cykeln, sällar mig till publikleden och hejar fram Madeleine som gör ett riktigt bra lopp och slutar tvåa. En plats som räcker för att ta hem mastercupens dam 35 klass.

För egen del känns det ganska uppgivet inför nästa helg då SM går över olympisk distans i Stockholm. Vad kan jag göra, vad bör jag göra för att kunna tampas om pallplatserna? Det är ju därför jag åker dit.

Jag och min kompis Morgan brukar varje år åka ut på ett storfiske i en sjö där vi fiskat mycket när vi var yngre. Numer brukar det med rådande familjeliv, arbeten och annat bli av en gång per år. Det sköna med fiske är att det inte behöver tränas för att formen ska hålla i sig. När vi väl får chansen får vi oftast rejält med fisk och inte allt för sällan också få större fisk.

I år vann jag tävlingen i att få flest gäddor, sju mot Morgans tre. Dessutom kryddades segern med en abborre på 1270 gr.

Inte heller i år lyckades jag nå pallen, men jag var ett steg närmare, trots att min sluttid var femton sekunder långsammare. En skaplig simning, hade lite svårt att se bojarna i motljuset, så det blev lite längre väg. Bra inledning på cyklingen innan höften i vanlig ordning låste sig och blockerade tillförseln av syre till musklerna. En bit efter vändpunkten kom en större klunga ikapp, som det inte var några problem att hänga med i utan större ansträngning. Efter en snabb växling till löpningen återtog jag fjärdeplatsen som jag kunde hålla in i mål även om jag blev rejält tom på vätska mot slutet.

Nu väntar cuptävling nästa helg i Eskilstuna med längre simning, i bästa fall även där utan våtdräkt.  

En fantastisk resa rikare. Skulle säkert kunna bli en bok, men det får bli i punktform. Skulle någon läsare vilja ha mer detaljer, får ni självklart det på begäran.

Kielfärjan - fantastisk lyx.

Änglabarn med 945:a - hjälpte XC 90 familj av färjan.  

Autobahn - hög fart - sönderkörd turbo - stressnivå total.

Stau i två timmar lugnade inte nerverna.

Nurnberg stor stad sen kväll liten familj på vift, till slut hittades hotellet.

Bad hofgastein- rofylld by - löppass - cykelpass - vandringspass - vyer utan dess like.

Gps nejdå Madeleines kartläsning fenomenal + radiolyssnande efter ev köer.

Hemresa tidig morgon ingen stau (kö).

Övernattning i Hannover nära järnvägsstationen 10 polisbilar utanför bra -dåligt ??? 

Kiel igen lite havsbad innan hemresan- bilen höll!!

Igen?? Självklart!!

Det börjar dra ihop sig inför familjens Österrrikeresa. Självklart kommer jag att försöka få till lite träning på hög höjd i form av simning och löpning. Cyklarna lämnar vi kvar hemma, vilket borde innebära att det blir ganska gott om plats för den ordinarie packningen. Det jag minns från en tidigare resa var att träningen var mycket mer ansträngande, vi får se om upplevelsen blir likadan denna gång.

Om inte annat så kommer höghöjdseffekten lagom till Horla triathlon, som blir nästa tävling.

I helgen var familjen på "semesterresa" till Hallstahammar. Vi ser det faktiskt lite som semester att åka på tävlingar. Det blir ett annorlunda sätt att upptäcka Sverige och jag tror inte att vi hamnat i vare sig Säter, Örserum eller Hallstahammar om det inte vore för triathlontävlingarna som körts där.

Både min och Madeleines formkurvor har varit stigande, så här långt under säsongen. Det var alltså med viss tillförsikt vi ställde oss på startlinjen för Sprint-SM, d v s 750 m simning 20 km cykling och 5 km löpning. Simningen kom att bli utan våtdräkt då det enligt regelboken var tillräckligt varmt d v s över 21 grader, vilket gynnar mig men inte Madeleine. Simningen gick också i vanlig ordning bra för mig och mindre bra för Madeleine. I min klass hade prispallsbesökarna redan positionerat sig, placeringar som i princip hölls hela vägen till mål, för jag blev omcyklad de sista kilometrarna, men återtog tredjeplatsen ganska omgående under den avslutande löpningen.

Madeleine däremot cyklade upp sig två placeringar till andra, som hon bibehöll under sin löpning.

Besökte motorbanan i Falkenberg idag med familjen för att se STCC. Ruggigt snabba bilar, men folkrace faller mig mer i smaken, mer bröt och stök.

Den egna träningen har fått stå tillbaka idag, men jag fick simmat, cyklat och sprungit igår, så en vilodag var helt på sin plats.

Ja vad ska jag börja? Förutsättningar inför loppet kanske. Simningen blev utan våtdräkt, kanonbra. Jag har ju köpt in en simdräkt för just dessa tävlingar, hade på mig den först som den var, men valde sedan att ha ett par badbyxor under. Cykeln var nyservad, så den lät inte så förfärligt från vevlager och styrlager. Inställningen var ändrad på nytt, nu med sadeln lutad markant framåt. Löpformen har varit god på träningar. Mentalt hade jag förra årets lopp gnagandes, då det gick tungt.

Själva tävlingen: Simningen gick bra, kom upp ur vattnet som ensam trea. Jag hade lite häng inledningsvis på tvåan, men det gick lite för fort, så jag fick släppa. I växlingen lyckades jag ta in tid, så jag fick tvåan inom synhåll. Dock blev jag lite ivrig i jakten, så i första uppförsbacken tappade jag kedjan. Stopp i backen alltså på med kedjan, tungt igångdrag och över krönet, framförvarande tävlande ej längre inom synhåll. Cyklingen ut till första vändpunkt blev väldigt ensam, i vanliga fall brukar det komma massor av cyklister och cykla förbi. De kom istället under andra rundan.

Jag försökte tänka på att ta i så lite som möjligt för att spara kraft till löpningen, men den mycket kuperade banan sög sakta men säkert musten ur benen.

Löpningen gick i olidlig värme, första två varven gick hyggligt. Det fanns åtminstone en tillstymmelse till driv i steget, tyvärr försvann den under de två sista varven, som handlade mer om att ta sig i mål. Frågan är om jag kunnat samla ihop mental kraft via lite tidspacning att gå ikapp ettan. I mål var det bara en och en halv minut, som skiljde. Trots en löpning på 41 var det ändå fjärde splittid på momentet. Att jämföra med 15:nde ! cykeltid av 25 startande. Nu blir det ut på cykeln och skruva igen.