Att man aldrig lär sig detta med tålamod. Skrev ju så sent som i morse om att fullfartsträning och fullfartstest skulle dröja. Dröja är ju förstås ett relatvit begrepp och tanken var väl inte när jag skrev det att det skulle dröja till kvällen, men så blev det. Så här i efterhand och i morse var ju tanken någon/några månader är lagom. Det är ju inte förrän i juni nästa år kroppen ska nått en ny nivå.

Ett varv runt Gerdsken blev det, med klockan igång. Det värsta var att det inte ens kändes bra under uppvärmningen dit. Kanske beroende på att den senaste tidens myckna kaffedrickande dränerat kroppen på all vätska. Kanske beroende på den senaste tidens knapra tillfredsställande av sömnbehovet. Kanske beroende på en styrkeomgång jag gav min svaga länk i ryggen i går.

Jag är ju en smart person, så vad tänkte jag på. Undrar om inte Britney Spears också uttryckt sig så, fast på engelska förstås. Full fart från början, tyckte väl ändå att det kändes hyggligt kontrollerat, men tröttheten smög sig på och satte in med full kraft efter inloppspasseringen ungefär halvvägs. Dit gick det riktigt fort, dessvärre föll jag tillbaka tidsmässigt den andra halvan, så sluttiden blev 18,38. Väl hemma så har jag nu rätat ut muskellåsningarna, med hjälp av en handduk, som satt sig i åtminstone fem-sex kotor i ryggen. Lite spikmatta på det så ska det nog gå att springa igen imorgon, ingen fullfart dock!

En lång dag igår med högt tempo, ger sig till känna nu på morgonen. Kanske borde jag tagit sovmorgon, ja det vill säga inte gå upp halv sex utan istället halv sju. Hur som helst uppe är jag nu och kaffe har jag fått i mig, så det är inte lönt att lägga sig igen. Det blir en liten stund på cykeln nere i källaren. Sakta men säkert börjar kroppen ändra form till det bättre. Spikmatteträningen verkar göra nytta. Den tillsammans med stretchandet verkar öppna upp låsningar i kroppen, som varit mer eller mindre permanenterade sedan länge. Fortfarande vare sig fullfartsträning eller fullfartstester i sikte, men de kommer i bästa fall. 

Visst är det skönt att ha ett arbete, men när det pågår dygnet runt är det frågan om.

Okejdå, igår satt jag en heldag på torslanda motorbana och tittade på folkrace med barnen och hade inte en tanke på arbetet. Det fick jag ta igen idag! När jag skulle iväg på min morgonträning kom jag på att ett gäng (10 st) orienteringskontroller måste vara på plats i morgon. Så istället för en avslappnad njutbar morgonlöpning, blev det en kontrollrunda d v s en kasse kontroller i ena handen och en karta i andra. Ingen vidare löpkänsla direkt, men en halvtimmes löpning blev det i alla fall. 

Som idag när min sambo Madeleine springer runt och letar efter sina skor, efter en stund hittar hon dem på sina fötter.

Eller när jag väntades på orienteringskontroller såg en arbetskollega, för dagen föräldraledig, gå förbi mig där jag satt. Klockan var då ca kvart över nio. Eleverna återvände så småningom från sin orientering. Jag förflyttade mig till nästa position, även dessa elever tog sig runt sin bana. Ett snabbt ombyte senare sprang jag själv och hämtade in kontrollskärmarna. Därefter cyklade jag tillbaka mot skolan igen, klockan var nu ca kvart över tolv. På väg mot skolan får jag plötsligt en stark känsla av att arbetskollegan ska komma gående längs en väg jag ska svänga in på. Helt osannolikt så kommer hon där. Det låter kanske inte så märkligt, men känslan av att det skulle hända var så stark.

Själva arrangemanget flöt på fantastiskt bra, inga incidenter eller annat. Stolt kunde jag också konstatera att mina egna barn var först i mål även om de inte har åldern inne för att vara i tävlingsklasserna.

Min egen träning har den senaste tiden sträckt sig till att ligga på spikmatta och en liten joggingrunda på Brogården där jag flyttade runt en orienteringsbana ca 2,5 km. Den träningslust jag hade i början av månaden är spårlöst försvunnen, kanske har det att göra med något förkylningsaktigt i kroppen.

En ovanligt avslappnad tävlingsstart gjorde jag i helgen, då jag sprang kyrkloppet. Både jag och Madeleine var med löpare när barnen sprang 2,1 km. Vår sexårige son gjorde en formidabel löpning och sprang in på 9,47 och blev tvåa i killklassen. Dottern blev rejält distanserad men blev även hon tvåa bland tjejerna.

Jag sprang med dottern och även om det inte gick så fort med mina mått mätt så kändes det långt ifrån bra. Den bistra sanningen är att jag inte orkat ta mig tid och stretcha något vidare de senaste dagarna. Vilket förmodligen gjort så att musklerna halkat tillbaka i de gamla spåren.

I morgon är det lopp igen för barnen, då arrangerar jag nämligen skoljoggen på skolan. Mycket är det att tänka på, men vi har kört i många år så rutinerna är klara.  

Ännu en tidig morgon, men efter en sen kväll med städning inför Madeleines kalasbjudning vart det inte tillräckligt många timmars sömn för att känna guldsmaken i munnen. Istället har jag ett tryckande band med värk runt huvudet. En rejäl kopp kaffe och lite cykling på spinningcykeln råder förhoppningsvis bot på detta.

Positiva träningsupplevelser ökar motivationen, att ofta träna så att dessa nås är viktigt oavsett om du är motionär eller elit.

Allt för ofta senaste åren har kämpandet mot olika träningskrämpor tagit överhanden i min träning. Fast besluten om att ändra detta har jag lagt in bindvävsstretch varje kväll och nu har saker börjat hända. 

Igår sprang jag dryga timmen innan frukost utan att få muskulära efterkänningar, vare sig i benen eller ryggen. Dessutom kände jag mig lätt och stark i löpningen, andningen satte faktiskt nivån i några backar inte benen. Nu längtar jag redan efter att springa igen, dessvärre blir det svårt denna vecka att få tid till egen träning, kanske någon kvart här eller där.