Inte var det så långt som en mil, men happy var det. Barnen sprang fantastiskt bra och var först i mål i sina klasser, när Mcdonalds och Alingsås IF arrangerade Happy mil. Alma sprang taktiskt rätt de tre varven 1200m och var först i mål av tjejerna i 9-11års klassen, efter att ha forcerat löpningen det sista varvet.

Lukas missade starten i år igen och tappade bort 20-30 m direkt till täten, men han fullkomligen stormade fram och tog täten längst bort på banan och defilerade sedan in i mål.

Meter efter meter cashas in och det är inte vilka meter som helst, högkvalitativa meter med en hållning värdig en kung. Det kostar på i ovana muskelgrupper, men de verkar vakna till liv i alla fall. Det envetna stretchandet verkar hjälpa till, dels genom att öka rörligheten och dels genom att den konstanta muskelspänningen i höftböjarmusklerna och sätesmusklerna avtar. Än dröjer det innan det blir något fullfartstest, men activiospinningen idag gav indikation på att pulsen kan gå rejält högt med fullt påslag.

Efter idogt stretchande i en seg bindväv runt musklerna den senaste tiden, verkar det som den mjuknat något och blivit lite mer elastisk. Det känns annorlunda både när jag springer och när jag cyklar. Framförallt fick jag en märklig upplevelse, faktiskt när jag cyklade hem från jobbet, kanske är det så det ska kännas när jag cyklar? Jag hade trycket liksom ovanför pedalen och tog inte i så mycket, ändå låg jag på samma växlar som jag brukar, kanske var det bara medvind;) 

Fortsättning följer, nu ska det bli morgonpass, allt plock är klart sedan igår, skönt! Jag lärde mig av igår, då jag också gick upp tidigt för att träna, men fastnade i disk, tvätt, väskpackning, frukostservering m m.

Då var den inledd då, försäsongsträningen alltså. I triathlon är den för de flesta nio månader, gott om arbetsro med att komma i form, eller kanske snarare i fas. Form har man ju alltid ibland bättre och ibland sämre, med fas menar jag balans i kroppen. I många herrans år har jag dragits med snedheter och stelheter, som succesivt lett i i en återvändsgränd. God form eller inte, så har tävlingarna mer och mer blivit ett slitande utan dess like. Inget gratis. Nu ska det bli ändring på det.

Två en timmes löppass har jag rent tidsmässigt mäktat med i helgen. Stretchandet och stärkandet av muskler gjorde att löppassen kasserades in på träningskontot helt utan efterkänningar och andra skavanker. Ok det gick väl kanske inte så fort som distanspassen gjort tidigare, men jag orkade hålla kroppen i rätt löpposition båda passen igenom. Det var till och med så att jag funderade på att köra dubbelpass, men tiden räckte inte till för det.

Hällsnäs bjöd på ett inte fullt så regnigt tävlingsområde i år. Förra året regnade det så galet så man nästan undrade om det var löpning eller simning. Lika kul var det i alla fall även om jag övertände något, trots att jag bestämt mig för att köra offensivt. De första 150m simning gick riktigt bra, senaste tidens smidighetsträning gjorde att jag inledninsvis kunde simma med full benspark. Jag var först vid båda bojarna som skulle rundas, men blev omsimmad sista femtio meterna av ett lag. Snabbt som attan fick jag på skor och kom iväg, hög fart även inledningsvis på löpningen, men ryggen segade sakta men säkert ihop och fördärvade andningen i vanlig ordning. Martin F hade nu kommit ikapp till andra simningen, dags för mig att skaffa nytt försprång tänkte jag samtidigt som jag vräkte mig i vattnet. Tyvärr lite väl ambitiöst, vatten forsade in i ena glasögat och sköljde ut en lins. Jag ser ju en del med ögat även utan lins, men det kändes ändå lite konfunderat, när verkligheten var delvis dimmig och delvis klar. Farten sjönk betänkligt och Roger B tog in oroväckande mycket på andra löpningen, tyvärr fanns det inte så mycket att svara med. Sista simningen tog jag in rätt rejält på Martin F och skaffade försprång till Roger B, men löpmässigt var jag körd för dagen så det blev en degradering till tredjeplatsen den sista löpomgången. Även om viljan fanns lyckades jag inte hålla undan. God mat blev det i alla fall som belöning och ett fint pris.

Stort tack till Ted Ås som stod för ett oklanderligt tävlingsarrangemang.

Från sidan i år tittade jag på Stockholm triathlon. Det blev förstås en helt annan upplevelse. Van vid triathlon och tempot hos olika tävlande hann jag se betydligt mer än en ovan åskådare. Framförallt skulle jag ju se sambon Madeleine, men även så mycket som möjligt av elitklassen. 

De inledande 1500m simning i djurgårdsbrunnsvikens tjugogradiga vatten gick planenligt och Madeleine klev iland som etta med tvåan precis bakom. Dock en bit efter en kombatant från en äldre åldersklass. Under de fyra milen cykling inne i centrala Stockholm lyckades Madeleine dryga ut sin ledning inför den avslutande löpningen. En ledning, långt ifrån säker, då det kan skifta ganska mycket när de olika färdigheterna sätts på prov. Det skulle dock visa sig under de fyra varven, som sprangs i en 2,5 km:s slinga på gärdet att Madeleine även var den starkaste löparen för dagen. När målet slutligen nåddes efter dryga 2 timmar och 33 min hade avståndet till tvåan vuxit till över tre minuter. En liten medalj som bevis för segern, allt annat i prisväg gick till elitklassen.

En drös toppatleter från bland annat tyskland skulle komma att visa sig för starka för Jonas Djurback som tidigare under säsongen defilerat i mål som etta i varje tävling. Det var kul att se honom gå för fullt även om det inte räckte till mot det internationella motståndet. Löpningen var det som var mest fashinerande. De svenska herrarna som vanligen upplevs springa fort hade inte skuggan av en chans. Vi pratar löpning under 33 minuter på milen. Det är något att jobba på, visst det gäller att vara med på simningen så att du kommer med i rätt cykelklunga, Jonas Colting missade den och fann det för gott att bryta, men det är under löpnigen som tävlingen avgörs.

Dags att försöka få ordning på min löpning igen alltså.

Idag bär det av till Stockholm, Madeleine ska ju köra triathlon-SM, själv ska jag bara heja på. Jag får ta igen mitt tävlande på tisdag då det är en Aquathlontävling på Hällsnäs. Simning+löpning x 3, korta sträckor, en tävlingstid under halvtimmen.

Det känns faktiskt inspirerande att gå in i höstträningen detta året, förra året gick det kanske för bra. Jag var mätt på tävlande och framgångar, nu hungrar jag efter mer, bästa motivation för att ta tuffa pass. Nu väntar Gerdsken.

Något har tydligen inte funkat med min anmälan, så det blir ingen start i Stockholm. Dags att ta sig an nästa säsong istället, kanske kan det bli något terränglopp senare fram i höst.