Ibland är det bra att tänka nytt och annorlunda mot hur man brukar tänka. Det kan ge direkta resultat och det kan ge resultat på sikt.Jag upptäckte själv att jag fastnat i ett tankemönster för någon dag sedan.  När jag satt och väntade på att de sista eleverna skulle bli färdiga i omklädningsrummet slöbläddrade jag i friskispressen. Mitt intresse fastnade för sista ordet ett kåseri skrivet av Paulo Coelho, en brasiliansk författare som gett ut bland annat Alkemisten och Pilgrimsresan, något en del av er säkert redan hade koll på. I detta kåseri, lyfter han fram Zen i bågskyttets konst, som Eugen Herrigel skrivit. Han presenterar några utdrag ur boken, som verkligen bryter mot det tankemönster jag uppenbarligen fastnat i. Jag brukar i min pedagogiska princip alltid gå från enkelt till svårare, när jag vill lära själv eller lära ut till de elever jag har i skolan. Följande tre teser gav mig verkligen en tankeställare:

”Min lärare gav mig en mycket hård båge. Jag frågade varför han började lära mig som om jag vore professionell. Han svarade: - Om du börjar med lätta saker lämnar det dig oförberedd för de stora utmaningarna. Det är bäst att med en gång veta vilka svårigheter du kommer att möta på vägen”

”Under lång tid kunde jag inte spänna bågen på rätt sätt förrän min lärare en dag visade mig en andningsövning och plötsligt blev det lätt. Jag frågade varför han tagit så lång tid på sig för att korrigera mig. Han svarade: - Om jag hade visat dig andningsövningen från början hade du uppfattat den som onödig. Nu kommer du att tro på mig och öva som om det verkligen är viktigt. Så gör en bra lärare.”

”Efter fyra år, när jag behärskade pilbågen, gratulerade min lärare mig. Jag kände mig nöjd och sa att nu har jag kommit halvvägs. – Nej, sa min lärare. För att undvika att falla i förrädiska fällor är det bäst att du bestämmer dig för att ha kommit halvvägs på din resa först när du vandrat nittio procent av vägen.”

Detta är något som inte direkt resulterade i något tankerevolutionerande, men det är definitivt något som kommer att göra det på sikt. Mina mentala processer behöver bara bearbeta det ett tag innan det leder till en ny egen tanke, som jag själv kan omsätta i praktiska handlingar. Idag har jag dock jobbat i gamla beprövade hjulspår d v s att gå från enkelt till svårare med eleverna. En hel hop med elever som inte trodde sig kunna göra flådda katter i de romerska ringarna, lyckades jag få på andra tankar. Först genom att tvivla på sin oförmåga och faktiskt försöka. Lite enklare övningar först, lite tekniska korrigeringar och jajamän där satt den. Tyvärr klamrar en del sig fast vid sin tanke om att inte kunna, varvid de inte försöker och därigenom bekräftar det faktum att de inte kan.     Oavsett om du går från enkelt till svårt eller svårt till enkelt, ibland är det ju faktiskt roligare att inte kunna något från början. Då finns ju fortfarande glädjen och stoltheten kvar att njuta av, när du lärt dig. Kom också ihåg att glädjen blir desto större ju mer du kämpat för att nå den nya färdigheten.

Nu har det hänt igen. Ett mjölkpaket har blivit stående längst in i kylskåpet och hade det inte varit för bäst före datumet hade det inte varit något egentligt problem. Nu har emellertid har bäst före datumet gått ut på paketet, vilket gör mig tveksam till att dricka mjölken. Den luktar, ser och smakar ok, men det känns ändå inte helt bra, bara för dessa små siffror som är tryckta på paketet. Det är förstås bara ett bäst före datum, vilket innebär att mjölken från det datumet i en fallande skala blir sämre och sämre. En dag efter bäst före är för mig inga problem, men tre-fyra är problem, om inte annat får jag för mig att den både luktar och smakar konstigt. Vid något enstaka tillfälle har jag olyckligtvis råkat på det motsatta d v s bäst före datumet hade inte gått ut, men produkten hade surnat. Vet jag hur den brukar vara är det lättare att döma ut den, men om det är något man köper för första gången blir det svårare eller surströmming. Hur vet jag att den inte blivit gammal? I vissa matvaror tillförs konserveringsmedel, som gör att hållbarheten förlängs. Jag har inte provat det själv, men det sägs att bröd och bullar från mataffären kan hålla flera år utan att mögla, medan bageribröd möglar på någon vecka. Äpplen från egna träd skrumpnar ihop på någon vecka, medan de från affären kan se lika fräscha ut i flera veckor. Läskigt!? Ja lite, eftersom vi inte riktigt vet hur kroppen påverkas av det på sikt. Tänk om konserveringsmedlen konserverar kroppen, så att den inte åldras. Det vore något för skönhetsindustrin och kanske för idrottsvärlden också.  Som det är nu sätter så kallade experter ofta bäst före datum på elitidrottarna, frågan är med vilken rätt det görs, egentligen. Det finns ju, tack och lov, de som inte lyssnar till experternas råd att lägga av. Italienskan Jeannie Longo-Ciprelli, förmodligen okänd för många av er, fyllda 50 år, blev fyra på OS i Peking nu i somras på tempoloppet i cyklingen. Svenske Jörgen Persson förmodligen desto mer känd också han fyra i OS, 42 år. Det är väl helt enkelt som den gamla klyschan: -Du är inte äldre än vad du känner dig.

Visst blev löpningen av nere i Kristianstad, fattades bara annat. Två! Tekniskt välutrustade herrar gjorde mig sällskap, en hyggligt tidig lördagsmorgon. Nu var det ju förstås inte löpteknik som avsågs i föregående mening utan annan mer teknisk teknik. Båda två var nämligen försedda med GPS-pulsklockor, som kunde ge svar på det mesta avseende fart, puls, distans, kaloriförbrukning med mera. Ibland undrar jag om dessa klockor verkligen behövs för att springa, nog har jag pulsklocka och så, men allt som oftast springer jag mer på känsla och tid.

Nu ska ju inte min tidtagning på träningen missförstås. Det är så att jag oftare räknar den tid jag varit ute och sprungit, än hastighet och längd på passet i kilometer. Det finns så många faktorer som spelar in på de sistnämnda variablerna. Det märktes om inte annat när vår inledande medvind efter en vändpunkt blev motvind, då ökade pulsen trots att farten sjönk.

En timmes löpning blev det, efter lite kringelikrokar i ett mycket platt Kristianstad och det är skönt att efteråt kunna säga att det inte var speciellt jobbigt. Det är för övrigt en fråga som jag ofta får: Är det inte jobbigt att springa, simma eller cykla så långt, som du gör? Nej, inte nödvändigtvis. Det beror på hur mycket jag tar i, inte hur långt det är. Jag kan vara helt slut efter en kvart.  

Mina medlöpare kunde dessutom informera om snitthastighet/km, snittpuls/min snittemperatur + en massa annan viktig (?) information. Nu kan ju de tekniska attiraljerna förstås förgylla löpningen speciellt om man oftast springer själv och/eller höja kvalitén på din träning rent prestationsmässigt. Kanske kan de till och med vara skillnaden som gör att en del faktiskt lyckas ta sig ur soffan och ut i löparspåret. Egentligen tror jag bara att det handlar om att bestämma sig. Har jag väl bestämt mig för att träna, så blir träningen av oavsett hur eländigt vädret är.

Jag gillar enkelheten med löpningen, lite som en fristad från all ny teknik, som tvingar sig på i form av mobiler, i-pods, datorer m m. Det krävs heller inget löparstadion, eller folkfest, som Göteborgsvarvet, för att springa, egentligen bara ett par bra löparskor. Fast det är klart, jag behöver ju mina specialgjorda sulor för att inte få ont i ryggen, stretcha ryggen för att inte få ont i knäna, smörja in fötterna för att inte få skav och helst träna mage/rygg för att det ska kännas riktigt bra … men annars så;)

Självklart ska ni, som mer eller mindre trogna läsare av min blogg få inläggen före de kommer på AT-bloggen. Detta är nästa som kommer att publiceras:  

I helgen var jag nere i Skåne, Kristianstad närmare bestämt och återträffade några studiekamrater från högskoletiden. En mycket trevlig återträff skulle det komma att bli, men som alltid när man lämnar den ”trygga” vardagslunken får man räkna med att märkliga saker inträffar. Vi hade bestämt att vi skulle anlända till Kristianstad fredag kväll, men inte specificerat något klockslag. Resan flöt på bättre än väntat, vilket gjorde att vi kom tidigare än vår värd väntat sig. När vi ringde på hans dörr, visade det sig därför att han inte var hemma. Han hade gått till en biljardlokal alldeles intill med en tidigare anländ klasskamrat, där hade de fastnat framför ett flipperspel, som de hanterat med största briljans. Femton ynka kronor hade de spelat upp när den sista kulan ”äntligen” fann för gott att försvinna ner i maskinen igen efter en och en halv timmes spel.    Vi tog sedan gemensam väg till hans lägenhet och passade också på att denna gång ta med all respackning upp. Vi klev andra gången intet ont anande in i samma hiss vi hade åkt med upp första gången. Fjärde våningsknappen trycktes in, dörrarna stängdes, sedan brukar det ju bli ett lite ryck när hissen skjuter fart uppåt, men denna gång uteblev det. I stället slocknade hisspanelen ner och allt blev stilla. Efter ett första desperat tryckande på alla knappar, insåg vi det faktum att vi faktiskt var instängda i hissen. Det ska sägas har aldrig hänt mig förut, så det var en lite ny erfarenhet. I dagens mobilsamhälle, rådde det ju förstås ingen brist på mobiltelefoner inne i hissen. Ett samtal till ett journummer slogs, men om det var bristande mottagning eller språkförbistring det handlade om, vete sjutton, men han som ringde trodde sig i alla fall ha fått till svar att om det inte kommit någon inom fem minuter, så skulle vi ringa igen. Fem minuter tyckte jag i och för sig lät extremt snabbt, med tanke på att vår nöd i detta skede inte kändes så akut. Hur som helst gick de fem minuterna utan att vi kom ut, så vi ringde igen till samma nummer. Nu var det vår skånske vän som ringde. Denna gång ett helt annat besked, eller möjligen samma besked som vår sörmlänning inte förstod eller hörde. – Ni skulle ringa om ni kom ut. Det är en kille på väg, men kanske dröjer en kvart till. Vi hade det ganska gemytligt inne i hissen om än något varmt, så det kändes långt till en fullskalig panik. Det kanske hade varit helt annorlunda om jag blivit sittande själv inne i hissen. Så pass spår satte hissvistelsen i alla fall att ingen tordes åka den någon mer gång denna helg.Ytterligare ett osannolikt sammanträffande skedde under lördagen. Jag känner två personer ifrån Kristianstad, min studiekamrat och en triathlonkollega. Studiekamraten hade jag ju stämt träff med och bodde hos, men triathlonkollegan hade jag inte en tanke på när vi promenerade in till centrum. Vi var in och ut i ett antal affärer innan vi kom in på Löplabbet, förstås rätt affär att träffa honom, men ändå. Det är ju egentligen fullständigt osannolikt att vi skulle träffas under mitt besök nere i centrum, men samtidigt kändes det nästan förutbestämt att det skulle ske. En trevlig pratstund avslutades en stund senare med: - Vi ses till sommaren.

Denna vecka läggs min blogg även upp i Alingsåstidningens nätupplaga. Jag lägger upp samma inlägg här, så slipper ni som inte läser AT på nätet gå miste om något.

Jag brukar ha svårt att motivera mig att träna så här års, men i år har en gnista tänt en liten glöd som framåt maj bör vara en veritabel skogsbrand. I ett svagt eller kanske starkt ögonblick väcktes nämligen idén om att springa Göteborgsvarvet, igen. Det var bra länge sedan sist, för sprungit Varvet det har jag och skulle jag få för mig att börja rota i lådan med priser och plaketter nere i källaren, tror jag mig hitta i alla fall tre deltagandemedaljer. 

Att det inte blivit fler Varv beror mest på att jag inte gillar den enorma hysteri, som andra kallar folkfest, som blivit kring de stora motionsloppen. För att få sig en startplats i dessa gäller det verkligen att vara ute i god tid. Göteborgsvarvet stängde nyligen sitt lopp och då ska ni veta att det är 50 000, som de har som anmälningstak och loppet går inte förrän i Maj nästa år. Vasaloppet har varit fullt sedan i somras, Vätternrundan och Vansbrosimningen är också på väg att nå sina anmälningstak. Nej, -tacka vet jag de mindre motionstävlingarna, där man slipper trängseln och kan koncentrera sig mer på själva tävlandet, än att bara komma till start. Ni kan ju tänka er hur det blir när alla dessa 50 000 löpare ska hämta just sin nummerlapp, parkera sin bil, uträtta sina viktiga behov innan start, hitta den bästa startplatsen och sedan närmaste vägen till mål.

Sedan räcker det ju inte med Göteborgsvarvet, jag behöver i alla fall springa ett halvmaratonlopp innan så att jag kan seeda upp mig till rätt startled. Det är en absolut förutsättning, för jag kommer att totalvägra starta i sista led och behöva springa förbi 40-45 000 löpare. Nog för att det är kul att under tävling ha en positiv trend, men det finns ju gränser. Uppseedning i Varvet har jag lyckats bra med tidigare, i ett av mina Varv har jag faktiskt varit inseedad i elitledet bland de allra största löparna, eller egentligen minsta. De snabba afrikaner som brukar nå pallplatserna är påfallande små, skulle gissa att de vägde hälften av vad jag gjorde då.

De mindre tävlingarnas lov till trots, tappar deltagare från år till år tills de som arrangerar inte tycker det är värt besväret längre. Det tycker jag är tråkigt för en del av tjusningen med tävlandet är för mig att springa och cykla på nya stigar och vägar. Många platser har genom tävlandet fått en extra krydda och nu är det inte blodsmaken jag menar.

Nu i helgen är det i och för sig inte något tävlande som föranleder mig att resa till Skåne utan en liten klassåterträff och lika självklart som tandborste och tandkräm packas förstås mina löparkläder ner.  

Igår hade jag sista utvecklingssamtalet med en av de elever jag är mentor för. För någon vecka sedan togs sista orienteringsbanan in. Tidskrävande arbetsuppgifter är det alltid skönt att kunna bocka av.

Nu till helgen blir det återhämtning. Några killar ur vår högskoleklass ska återträffas nere i Skåne, i helgen. Vi har faktiskt återträffats ganska regelbundet sedan vi studerat färdigt nere i Halmstad i mitten på 90-talet. En helg helt utan måsten, så när som på att jag gärna tar ett eller annat träningspass i ny miljö. Det roliga är att en av kompisarna har slagit in på löparbanan och det rejält, springer maraton, så det kan ju till och med bli sällskap på löppasset.

Jag har sett att Alingsåstidningen ett tag har haft veckans bloggare. Nu har det blivit dags för mig att gästblogga i tidningen. Jag fick förfrågan idag och tackade självklart ja, nästa vecka är min vecka. Det känns lite ovant att plötsligt vara tvungen att blogga. Ett blogginlägg om dagen ska skickas in till tidningen. Frågan är vad jag ska skriva om? Träning - hälsa och kost förstås, men hur? Egentligen skulle jag vilja samla ihop alla de inlägg som jag är mest nöjd med, men så kan jag ju inte göra. Det får helt enkelt ge sig, hittills har det ju alltid dykt upp saker att skriva om.

Nyligen kritiserade jag ju sportspegelns sätt att presentera triathleten Claes Björling. När jag tittar lite på min träning inser jag att här behöver nog sållas lite. Värstingpassen ska ju definitivt inte in på AT-bloggen, dem håller jag ju oftast för mig själv.   

Idag har vi introducerat ett nytt tema på skolan, Asien. Jag var med i en liten grupp som körde ett kort yogainspierat inslag. Yoga är jättebra det är inte det, men jag behöver mina iläggssulor. Att stå barfota på ett mattbeklättbetonggolv och göra rörelser gör ont i min rygg. Tre gånger upprepades yogan, den fjärde klarade jag mig undan då min klass med nior skulle simma. Det känns lite motstridigt att prata om inre harmoni och balans, när rörelserna skapar oordning i den obalans som finns i kroppen.

Obalansen är som det är nu under kontroll, så frågan är om det är värt att bringa balans i kroppen. Det lär ta tid, så det får bli ett framtidsprojekt, nu funkar det hyggligt i alla fall. Jag får mina känningar, men jag har motmedel som fungerar.