Till min stora glädje och förtjusning visade sportspegelredaktionen ett inslag igår om Claes Björling. En svensk triathlet som varit i världsklass, men som när han var på topp åkte på en fysisk utbränning liknande Per Elofsson.

Nu var han dessbättre på väg tillbaka mot toppen igen, efter en lång återhämtningsperiod.

Triathlon är en jättebra allroundträning för kroppen, som passar de allra flesta. Varför måste den alltid framhävas som extremsport i sportsändningarna? Det berättas i inslaget om att Claes innan han blev utbränd tränade 30-40 timmar i veckan, nu tränade han i princip ingenting (10 timmar i veckan). Som lök på laxen visade de också lite från hans träning, i och för sig härliga cykelbilder, löpbilder men varför var det tvunget att visa simbilder från en sjugradig sjö?? Självklart simmar vi triathleter i inomhusbassänger så här års.

Nu återstår det att se hur många som missuppfattat triathlonsporten den här gången.

Nu hade det förstås varit trevligt att skriva om att simningen inte alls gick så tungt som jag befarade, men då hade jag behövt ljuga. Den blev inte ens av, någonstans mellan kaffet/bloggen och cykeln till simhallen, låste sig kroppen. Istället för att det bar iväg tog skolarbetsmåstet över, vilket resulterade i en nedbantad hög med arbetsuppgifter ett par timmar senare.

Revanschen skulle komma att tas i eftermiddags tänkte jag då, ett testlopp över två mil, bara för att se hur skral den är så här i vargmånaden November. Långt från grönskande vår, stigande form och pigga ben. Nu hade det förstås varit trevligt att skriva om att löpningen inte alls gick så tungt som jag befarade, men då hade jag behövt ljuga.

Den blev i och för sig av, men inte vart det några två mil inte. Tanken var fem varv nere i Nolhaga, men redan under slutet av första varvet fick jag en obehaglig känning i läppen, ja ni läste rätt. Det är där mina matallergichocker först ger sig till känna. Någonting fanns i kroppen som aktiverades när jag sprang igång. Jag tog mig trots allt runt ett varv till innan det var dags att relativt akut vända hemåt, för lite medicinering. Det blev i alla fall två varv på 35,5 min (17.25 och 18.05) med en puls under 160 i princip båda varven.

Igår ställdes klockan otrevligt tidigt för att ta ett trevligt morgonpass. Glädjande nog inga minusgrader, men väl regn och en ovan löpkänsla.  Regnet avtog något och löpkänslan infann sig, vilket gjorde det hela mer trivsamt. Men som det blir ibland, när jag tränar riktigt tidigt, så minns jag det knappt. Det enda beviset som egentligen finns är de blöta träningskläderna.

Idag väntar ett längre morgonpass simning. Det kommer förmodligen gå rätt tungt, även om jag tagit några längder i samband med elevernas simpass denna veckan. Paradoxen är ju att simtekniken är beroende av fart och fart får du av bra teknik. Ungefär som en båt, ju snabbare båten går desto högre ligger den i vattnet, vilket ger mindre vattenmotstånd.   

Inte träningsmässigt, tyvärr. Det hade jag njutit av. Utvecklingssamtal i långa banor varje kväll + spinning + xtravaganzaföreläsning + omdömen i idrott + hjälpa Madeleine med montessoriutbildning + städ/disk/tvätt hemma. Var alldeles matt igår. Jag längtar verkligen efter den här helgen, så att jag hinner jobba ikapp mig. 

I morse försov jag mig till min träning. För att den ska bli av måste jag vara klar ca 0715, nu vaknade jag 0700. Denna fadäs gjorde att jag tappade lite av gnistan jag behövt för dagen. Så här i efterhand är det inte mycket att göra åt, bara att försöka se det som välbehövlig vila för kroppen.

för att springa Göteborgsvarvet nästa år. Det var länge sedan sist, så det kanske börjar bli dags. Det är ju ett lopp som gemene man har antingen varit med själv i, eller känner någon som har varit med alldeles för mycket folk i omlopp egentligen för min smak, både löpare och publik. Därför brukar jag dra mig för att vara med, men nu har en liten glöd börjat spira. Den glöden har fått mig att springa tre dagar i rad, kort intervallpass i fredags och två en timmes distanspass lördag-söndag. Vanliga veckor springer jag inte ens tre pass i veckan, möjligen två.  

Min mirakelstretch har fungerat igen. Det onda knät har inte känts av något nämnvärt något pass. Vilket förstås är en förutsättning för Göteborgsvarvsplanen. Går denna plan i lås, så kommer triathlonlöpningen också att bli betydligt vassare till sommaren. Löpträningen ger resultat det vet jag sedan tidigare, till skillnad från cyklingen, som inte alls gav den förbättring jag hade hoppats av alla extrapass cykling. 

Det var bara att inse att det kaffedrickande jag börjat med nu på äldre dagar är något som kommer att bli bestående. En ny kaffebryggare har därför inhandlats. Den gör gott kaffe den med, men kopparna är mindre, vilket gör att jag får i tre koppar i den mugg jag brukar dricka ur. Beroendet har därmed förvärrats, eftersom det i och för sig är samma mängd kaffe, men rimligtvis starkare, även om jag inte känner någon skillnad.

Knät kändes för övrigt bättre på löppasset igår, efter en del stretchande av bröstryggen. Bara att fortsätta med det alltså. Löppasset blev ett kort intensivt intervallpass bestående i 5 intervaller runt kvarteren där jag bor på dryga 2,5 min.