En tidsstyrd söndag kom det att bli, när jag och barnen körde dubbla träningspass. Jag inledde med att cykla en timme mtb mellan kvart över sex och kvart över sju. Dottern fortsatte med konståkning med start klockan åtta, efter jag lämnat henne sprang jag en timme. Innan jag hämtade sonen och cyklade med honom till ishallen, där dottern var klar med första konståkningspasset. När jag hjälpt henne av med skridskor och på med lite vanliga kläder bar det iväg till simhallen, där jag fick hoppa in som simtränare klockan tio. Sonen simmade mellan kvart över tio och elva, tid fanns sedan för lite dusch och bastu innan dottern skulle hämtas efter konståkningspass två, kvart i tolv. Hem allihop sedan för lite mellanmål, innan sonen spelade fotboll mellan ett och två. Middag hos min mamma innan kvällens bowling med simklubben halv sju till halv åtta. Frågan är om jag ska vara glad att inget krockar en sådan här dag tidsmässigt, eller ledsen för att det blir körigt.

Summerat såg tidsschemat ut så här:

0615-0715 cykling Gary

0800-0945 konståkning Alma

0805-0905 löpning Gary

1000-1100 simtränare Gary

1015-1100 simträning Lukas

1100-1145 konståkning Alma

1300-1400 fotboll Lukas

1830-1930 bowling Lukas och Alma

Nu till det mindre lustiga eller så kanske det var lustigt. Cyklingen företogs mestadels i stan på cykelvägar och stigar, med viss försiktighet, då termometern visade nollgradigt. Jag stötte också på vissa hala fläckar inledningsvis, så tempot var väl mer än måttligt, då jag plötsligt blir omcyklad. En kille på väg till jobbet eller möjligen stationen, cyklar förbi med full press på benen. Lite överrumplad väljer jag ganska snart en annan väg och vrider upp tempot, men sedan dyker han upp framför mig igen. Då kunde jag inte motstå att cykla ikapp och förbi. En tankeställare gav det i alla fall, visst cyklar jag utan frukost och med rejält låg puls, brukar snitta strax över hundra och det var fläckvis halt, men inte ska jag behöva bli omcyklad av någon på väg till jobbet för det, eller?