Ja det är bara att tacka och bocka. Den fina morgonlöpningen fick en besk eftersmak framåt eftermiddagen då en migränattack överrumplade mig. Jag visste ju att jag hade dragit på mig en betydande vätskeförlust under löpningen, kompenserade jag den efter löpningen, nej! Då får jag med all rätt skylla mig själv. Märkligt nog kände jag ingen påtaglig törstighet, vilket gjorde att jag nonchalant struntade i att dricka. Det kom att stå mig dyrt i dubbel bemärkelse

Vi brukar ofta skoja om att vi bastar en annan dag, när det kommer på tal att åka till stugan där bastun finns. Idag var det en sådan där annan dag, bastudags med andra ord. Migränen kanske hade gått över i ren förskräckelse över att doppats i isvaken, men den kunde ju också blivit riktigt aggressiv av den behandlingen så jag valde att avstå. Jag fick i alla fall servat resterande del familjen med ett stort hål i isen och en varm skön bastu att värma sig i. Det tog hårt på krafterna, när de värmde upp sig låg jag istället plågad av huvudvärken lutad mot en stubbe och tyckte synd om mig själv.

Det krävs, som ni som badat isvak själva vet både mod och beslutsamhet, kanske ett visst mått av dåraktighet också. Familjen i övrigt visade prov på allt och var i vattnet inte mindre än tre gånger. Jag ville på något sätt ta revansch på mig själv efter denna fadäs med migränen, så jag lovade barnen att hoppa från treans svikt imorgon. Höjdrädd som jag blivit krävs det nog samma ingredienser som för isvaksbadandet mod, beslutsamhet och ett visst mått av dåraktighet. Detta försöker jag nu mana fram, för ett lyckat genomförande i morgon. Vi försöker lära barnen att det som lovas det ska hållas. Det vore ju därför synd o skam och synnerligen opedagogiskt att fega ur.

Innan detta ”dödsföraktade” hopp hoppas jag ha simmat minst 5000m, till största delen arm, då benen säkerligen är lite matta efter dagens löppass. Det vart ju mersmak efter tisdagen fina armserie.

Energi fanns det gott om, sedan gårdagens frossande. Tre varv runt Nolhaga blev fyra, bara för det kändes skönt att bränna av energin från frossandet igår. Mp3:n var med för att motivera och driva på idag, men den stod bara ut i ett varv. Tacknämligt nog går det att springa minst lika bra ändå. Jag tyckte faktiskt kroppskontrollen fungerade bättre utan musik. Stegen och andningen hörs ju inte när musiken dunkar på, som värst.

Varv efter varv, kilometer efter kilometer, meter efter meter, trissade jag upp tempot. 19.10 blev 18.55, som blev 18.33, som blev 18.08. Fortfarande långt ifrån Göteborgsvarvsfart, då jag tänkt hinna med ytterligare ett varv på nästan samma tid. Det kändes inte möjligt idag, men när det väl är dags vet jag att jag kan.

Egentligen inte oväntat, sett i efterhand fick jag utmattningskramp i höftböjarna. Varken tur eller otur, helt enkelt konsekvensen av att inte ha kört en viss styrkemaskin på ett tag. Den behöver jag definitivt lägga med i träningsplanen inför nästa säsong. 

En del säger att de älskar när det blir vinter, jag förstår dem inte.

Det blir kallt, det blir klädlager på klädlager, det blir varmt, det blir svett, det blir massa tvätt.  

Det blir det blir is, det blir halt, det blir benbrott.

Sitter nu och laddar för ett kallt löppass på såphala gator. Det är ju förstås självvalt jag kan träna inne på löpband, men hur kul är det att springa distans på löpband? Målet är att så snabbt som möjligt komma ner till Nolhagas grusbelagda cykelvägar, för att om möjligt behålla löpdrivet jag haft de senaste passen. 

Det är ju också möjligt att avstå löpträningen helt, men jag överåt kalorier igår igen(!), som behöver förbrännas. Min mamma, hade i vanlig ordning laddat upp med alldeles för mycket god mat.