Idag var det tänkt att simserien från förra lördagen skulle simmas klart. För er som klurade lite på logiken i den, så hänger det ihop så här 1000m 800m 600m hälften av det ger 500m 400m 300m hälften av det ger 250m 200m 150m hälften av det ger 125m 100m 75m. Det blir framflyttat igen, tyvärr! Jag hade en extremt trög start på morgonen, klockan ringde som den skulle halv sex, men snoozades ett par gånger i alla fall. Tjugo över vaknade jag till utan att klockan ringde, bemödade mig smått vimmelkantig och med lätt huvudvärk upp, fick igång kaffet och svalde en huvudvärkstablett på stående fot. Tjugo minuter efter det att jag vält mig ur sängen rullade jag iväg med cykeln, rätt ok ändå tycker jag. Fadäsen med klockan till trots fick jag till ett bra pass, inte hela serien, men de sträckor jag simmade gick betydligt snabbare än förra gången.

Paradoxalt nog är det de första passen, som rent känslomässigt känns sämst som ger de största prestationsförbättringarna. Det är ju vid närmare eftertanke så med mycket, tänk också på att viss utveckling inte är mätbar.

Grattis till en bra start på födelsedagen. Grattis?! Vadå grattis egentligen, för att jag orkade ur sängen och kom iväg till träningen. Det var min rena och skära vilja som gjorde att jag kom iväg. Det handlade inte om någon tur eller otur. Klockan ringde, jag valde att snooza, jag valde mer eller mindre omedvetet att stänga av den helt och jag valde också det mer eller mindre omedvetet att vakna senare av mig själv istället.

Grattis!? Jag har funderat länge på det här med grattis, men nu på senare år har jag hittat ett bra förhållningssätt till det här med grattis på födelsedagen och det är att jag blir gratulerad för att jag överlevt ett år till. Ett tufft jobb många gånger både själva överlevnaden och att åldras med en viss form av värdighet. Under ett år inryms även en del händelser och tillfällen, då jag klarat mig undan med tur. Händelser och tillfällen då jag klantat till det och det med all rätt kunde gått snett eller riktigt illa. Det är tur!