Ibland tycker jag att det är bra att slarv straffar sig, ibland inte. I söndags fick jag ett straff, för min obetänksamhet eller möjligen för att jag i min enfald trodde att det inte skulle spela någon roll. Jag visste egentligen att det var mina gamla löparskor jag fick på mig, men tänkte att det säkert skulle gå bra om jag sprang mjukt underlag. Det gjorde det inte, så jag fick en duktig känning i lårmuskelfästena under knäna. Det värkte faktiskt lite smått under måndagen, så viss oro kände jag inför tisdagens morgonlöpning. Till detta pass hade jag dock letat upp de rätta löparskorna, som inte packats upp sedan Karlstadutflykten. Vilket måste betyda att jag inte sprungit på en och en halv vecka.

Det gick rätt trögt till en början, trots kaffe i kroppen, dock artade sig löpningen mot slutet och befarade efterkänningar i senfästena uteblev. Det fanns dock en annan oro med under hela passet, inte för egen del utan för de obetänksamma cyklister utan hjälmar, som förmodligen ovetande korsade glashala isfläckar. Det lömska var att dessa isfläckar bara fanns lite här och där i övrigt var det ofarlig regnvåt asfalt. Men det räcker med en isfläck på fel ställe några sekunder av ouppmärksamhet för att du kan bli duktigt straffad. Den typen av bestraffning känns inget vidare.