Jo det blev en fridfull jul, som jag önskade, men inte nog med det. Madeleine överraskade mig med en cykeltrainer, som jag kan hänga upp min racer på och bedriva vinterträning på "rätt" cykel. Spinningcykel och mtb i all ära, men det är på racern det behöver gå fort till sommaren för att försvara RM-guldet.

Nu har jag tillfälligt riggat mtb:n för att cykla inne i morgon, då gud eller någon annan vettvilling först duschat moder jord och sedan ställt in henne i frysen. Alla gator är belagda med is och kommer att så vara under morgonens tidiga timmar, då jag verkligen behöver träna. Jag bloggade om gränssättande för några dagar sedan, idag var det no limit/happy hour hela dagen, vilket förstås resulterade i ett kraftigt överintag av kalorier och bara stillasittande hela dagen. Tack och lov har jag kapacitet att bränna av lika mycket i energiprocessorerna i musklerna under några träningstimmar imorgon.

Ni kanske undrar varför jag nu inte riggar racern direkt. Det borde jag ju förstås gjort, men den är på ombyggnad hos min cykelmekaniker Kurt. Det blir verkligen spännande att se hur det kommer att funka, för vi pratar inte några millimeterjusteringar, snarare decimeter. Jag har fått inställningsanvisningar från Peter Dahl, som jag hoppas kan förändra mitt tidstapp på cyklingen. Det har känts ok när jag ställt om spinningcykeln på liknande sätt, även om jag förstås inte har koll på hastighetsmätare.

Innan dagens vilodag hade jag pressat kroppen en del så att stillasittandet skulle kännas helt ok. Igår gjorde jag livet surt för de motionssimmare, som vill ha lugn och ro i bassängen på morgonen. Genom åren har jag fått höra en del sura kommentarer om mitt simmande på motionsbanorna. Den värsta/bästa var en äldre dam som beklagade sig över att hon blev blöt ???!!! när jag simmade förbi henne. Jag har inget hållbart försvarstal, men Gerdsken är för kall att simma i och simklubben platsade jag i för femton år sedan. Det finns faktiskt en fartbana och den simmar jag på med fart. Denna morgon är jag själv riktigt nöjd med farten. Simmade av fyra progressiva tvåhundringar på 2,45-2,40-2,38-2,36 med vila resterande tid upp till 3,00. Visserligen med hjälpmedlen paddlar och dolme, men det hade gått fort ändå.

I måndags blev jag mer eller mindre utknuffad på mitt löppass av Madeleine, då min egen energi tagit slut. Tidigt på morgonen är min energinivå verkligen inte hög och tål inget tärande, som att leta efter mp3:n jag var tvungen? att ha och löpvantar. Efter ett frenetiskt letande hittade jag mp3:n tredje gången jag rev i lådan, där jag trodde att den låg. Löpvantarna vart det värre med. Jag hittade en och tillsammans med en cykelhandske bildades ett märkligt par, det var ju mörkt ute så ingen skulle se ändå. Väl utknuffad blev det fart på kroppen, för att vara utan frukost och innan halv åtta på morgonen, blixtrade jag runt nolhaga på 16,09 för att vara exakt, kan vara intressant att jämföra med framöver, därav exaktheten. Jag följde upp denna trögstartade dag med ett hemmacorepass och två spinningpass på instruktörscykeln. Är det inte jobbigt att hålla på så?? Jo när jag är ur form. Är jag i form njuter jag varje minut av träningen! Genom att hålla uppe träningen som jag gör kan jag njuta i fulla drag av nästan varje träning.

Det enda som möjligen bekymrar nu är matchvikten, som ligger över 85 kg. Det blir något att ta tag i när helgerna och godiset är slut.

 tekniska prylar, åtminstone när de inte fungerar.

Ingen kul rubrik sådär på julafton, men jag hade skrivit ett långt blogginlägg om min träningsframfart de senaste dagarna, som dessvärre behagade att försvinna spårlöst ut i världsrymden.

Jag får försöka ta mig kraft att återskapa det, men det hinns inte med nu.

Jag har funderat lite på när gränsen är nådd, när det liksom räcker. Det finns ju de tillfällen när inte det finns någon given tidsgräns eller mängdgräns, utan när det handlar om subjektiva gränser.

Till exempel när det blir för kallt, som igår då avbröt jag cyklandet innan tidsgränsen var nådd för jag frös om fötterna. Jag måste ju rimligen gått över någon obehaglighetsgräns, som klickar till i huvudet, som tar beslut om att nu räcker det. -Jag åker hem! Väl hemma fick jag ta det plågsamma sprängande återflödet av blod till tårna. Det hade jag gärna sluppit, frågan är när jag skulle avbrutit och åkt hem då?

I lördags gick jag över samma gräns när jag simmade. Det klickade till i huvudet, men beslutet om att nu räcker det kom aldrig. Beslutet förhalades och jag lyckades vara kvar i bassängen 1 tim till, helt utan plågsamt efterspel.

Nu är vi framme vid den intressantaste frågeställningen jag grubblat på. Hur vet jag när jag ska förhala beslutet om att avbryta för att signalen har klickat till och när ska jag lyssna på signalen för att slippa obehagliga efterräkningar?

Ett exempel till för att tydliggöra detta ytterligare. Löpning, signalen klickar till för det känns att det skaver på hälen, samtidigt som alla planerade intervaller inte är körda . Hur många till kan jag springa med skav på hälen innan det blir såpass stor blåsa att det inverkar på kommande träningar?

inte riktigt vad jag tänkt. Tisdagens fina morgonkombination hade jag tänkt göra om idag. Upplevelsen och känslan av flow under löppasset kombinerat med spinningen ville jag få idag också, men det ville sig inte riktigt. Det höll på att sluta redan innan det började, inte så att klockan inte ringde, för det gjorde den och jag kom iväg till skolan. Där upptäckte jag att jag hade glömt löpartights, vantar och handduk. Ett för att vara klockan sex på morgongen mycket kort ögonblick av uppgivenhet gick innan den nya planen var klar.

Jag hade då bestämt mig för att springa hem i de korta cykelbyxorna, utan vantar ca 10 min löpning. Det borde funka även om det bara var 2 grader ute, tänkte jag och det gjorde det. Vantar och byxor på, sen var det ju handduken. Det löste jag med att vika ihop den fint och lägga den på magen under den tighta cykeltröjan. Jag slapp ha den lite otympligt i ena handen, vilket fullständigt hade fördärvat löpkänslan, nu blev den hygglig. Handduken gungade lite fram och tillbaka, men värmde å andra sidan skönt. Sammantaget blev det ett fyrtiotal minuter löpning + ett fyrtiotal minuter spinning.

Igår startade jag dagen fylld med energi och tillförsikt. Gick upp extra tidigt för att hinna med min löpning innan ett extrapass spinning klockan 0700. Åkte därför ner till skolan, bytte om och drog iväg strax före sex. Två varv runt Nolhaga. Det första lite trevande kring 4,30-4,40 min/km. Det andra betydligt vassare 4,00-4,10 min/km, hade en härlig okontakt med kroppen. Det kan låta märkligt, men benen sprang liksom på utan att jag kände dem, så jag kunde i den sköna morgontystnaden ha min andningen som mantra och tänka positiva sköna tankar.

Spinningen funkade också alldeles utmärkt, snabbt hem, lite fix och plock i full harmoni. Tyvärr, någon gång efter lunch smög sig stressen och allt som skulle göras sig på och klubbade ner mig. Jag hoppas dock kunna resa mig mot slutet av veckan igen.  

Kanske inte så bara för en del, men jag hade tänkt hinna med lite löpning också i intervallform på löpbandet. Nu blev det inte så, men det kanske var lika bra. Core-musklerna är rejält manglade som bästa-instruktören uttryckte så beskrivande igår. Planen var bara att springa på så gott det gick.

Om det vill sig väl orkar jag upp tidigare i morgon och hinner med ett distanspass innan ett extra spinningpass på morgonen. I alla fall är det inget skolarbete som nödvändigtvis måste göras. Det handlar bara om att bestämma sig, har jag bestämt mig så blir det av.

Jag har fått en smått galen idé, som jag ska utsätta mig själv och niondeklassarna på skolan, nämligen att hoppa från femman i simhallen. I samband med att vi har mental träning på vårterminen, ska vi ha som uppgift att bestämma oss för att göra det, först i tanken och sedan på riktigt. Läskigt, ja i allra högsta grad, höjdrädd som jag blivit med åren. Den mentala utmaningen är dock perfekt, för alla har de fysiska förutsättningarna för att göra det. Det krävs bara ett litet kliv, sedan sköter sig resten av sig självt.

Helgen avslutades i alla fall bra sett till tränandet. I lördags kom jag aldrig igång vilket innebar helvila. Söndagen inleddes med att sova över träningen, så det bara blev en knapp kvarts löpning innan frukost och ett hemmacorepass. Till kvällen fick jag till ytterligare ett corepass, nu på hälsostudion. Det blev riktigt tufft, med den elakaste (=bästa) instruktören, därpå ett spinningpass, som jag testade en ändrad sittposition på.

Det var det tiden gick åt till i lördags, att färdigställa lite mätresultat för en förbättrad sittposition. Denna testades, så gott det gick på passet och det föll ut rätt väl tror jag. Det går ju inte att se hur mycket kraft som går genom pedalerna, när man kör spinning, vilket ibland är bra och ibland dåligt. Igår var det dåligt för det hade varit intressant att se effekten, mycket ansträngande var det i alla fall stundtals.

Igår var det simtävling för knattar i hallen så min simning uteblev. Istället tänkte jag cykla inne på spinningcykeln. Det gick inget vidare, ron infann sig aldrig, då husets ordning och reda var kaotisk, säkert något feng shuiaktigt.

Idag var det tänkt ett längre löppass, men det kommer det inte att bli, eftersom jag stängt av väckarklockan i sömnen och sovit vidare. Träningstiden är begränsad till tjugo över åtta, då jag behöver vara hemma för att Madeleine ska iväg. Så fort jag fått i mig kaffet bär det istället iväg på ett kortare löppass med högre fart. Det är i läget jag försatt mig det bästa det kan bli, plussar jag sedan på lite hemmacore, så blir det riktigt bra.

Där var kaffet slut i koppen!