Ibland tycker jag att det är bra att slarv straffar sig, ibland inte. I söndags fick jag ett straff, för min obetänksamhet eller möjligen för att jag i min enfald trodde att det inte skulle spela någon roll. Jag visste egentligen att det var mina gamla löparskor jag fick på mig, men tänkte att det säkert skulle gå bra om jag sprang mjukt underlag. Det gjorde det inte, så jag fick en duktig känning i lårmuskelfästena under knäna. Det värkte faktiskt lite smått under måndagen, så viss oro kände jag inför tisdagens morgonlöpning. Till detta pass hade jag dock letat upp de rätta löparskorna, som inte packats upp sedan Karlstadutflykten. Vilket måste betyda att jag inte sprungit på en och en halv vecka.

Det gick rätt trögt till en början, trots kaffe i kroppen, dock artade sig löpningen mot slutet och befarade efterkänningar i senfästena uteblev. Det fanns dock en annan oro med under hela passet, inte för egen del utan för de obetänksamma cyklister utan hjälmar, som förmodligen ovetande korsade glashala isfläckar. Det lömska var att dessa isfläckar bara fanns lite här och där i övrigt var det ofarlig regnvåt asfalt. Men det räcker med en isfläck på fel ställe några sekunder av ouppmärksamhet för att du kan bli duktigt straffad. Den typen av bestraffning känns inget vidare.  

En tidsstyrd söndag kom det att bli, när jag och barnen körde dubbla träningspass. Jag inledde med att cykla en timme mtb mellan kvart över sex och kvart över sju. Dottern fortsatte med konståkning med start klockan åtta, efter jag lämnat henne sprang jag en timme. Innan jag hämtade sonen och cyklade med honom till ishallen, där dottern var klar med första konståkningspasset. När jag hjälpt henne av med skridskor och på med lite vanliga kläder bar det iväg till simhallen, där jag fick hoppa in som simtränare klockan tio. Sonen simmade mellan kvart över tio och elva, tid fanns sedan för lite dusch och bastu innan dottern skulle hämtas efter konståkningspass två, kvart i tolv. Hem allihop sedan för lite mellanmål, innan sonen spelade fotboll mellan ett och två. Middag hos min mamma innan kvällens bowling med simklubben halv sju till halv åtta. Frågan är om jag ska vara glad att inget krockar en sådan här dag tidsmässigt, eller ledsen för att det blir körigt.

Summerat såg tidsschemat ut så här:

0615-0715 cykling Gary

0800-0945 konståkning Alma

0805-0905 löpning Gary

1000-1100 simtränare Gary

1015-1100 simträning Lukas

1100-1145 konståkning Alma

1300-1400 fotboll Lukas

1830-1930 bowling Lukas och Alma

Nu till det mindre lustiga eller så kanske det var lustigt. Cyklingen företogs mestadels i stan på cykelvägar och stigar, med viss försiktighet, då termometern visade nollgradigt. Jag stötte också på vissa hala fläckar inledningsvis, så tempot var väl mer än måttligt, då jag plötsligt blir omcyklad. En kille på väg till jobbet eller möjligen stationen, cyklar förbi med full press på benen. Lite överrumplad väljer jag ganska snart en annan väg och vrider upp tempot, men sedan dyker han upp framför mig igen. Då kunde jag inte motstå att cykla ikapp och förbi. En tankeställare gav det i alla fall, visst cyklar jag utan frukost och med rejält låg puls, brukar snitta strax över hundra och det var fläckvis halt, men inte ska jag behöva bli omcyklad av någon på väg till jobbet för det, eller?  

Idag var det tänkt att simserien från förra lördagen skulle simmas klart. För er som klurade lite på logiken i den, så hänger det ihop så här 1000m 800m 600m hälften av det ger 500m 400m 300m hälften av det ger 250m 200m 150m hälften av det ger 125m 100m 75m. Det blir framflyttat igen, tyvärr! Jag hade en extremt trög start på morgonen, klockan ringde som den skulle halv sex, men snoozades ett par gånger i alla fall. Tjugo över vaknade jag till utan att klockan ringde, bemödade mig smått vimmelkantig och med lätt huvudvärk upp, fick igång kaffet och svalde en huvudvärkstablett på stående fot. Tjugo minuter efter det att jag vält mig ur sängen rullade jag iväg med cykeln, rätt ok ändå tycker jag. Fadäsen med klockan till trots fick jag till ett bra pass, inte hela serien, men de sträckor jag simmade gick betydligt snabbare än förra gången.

Paradoxalt nog är det de första passen, som rent känslomässigt känns sämst som ger de största prestationsförbättringarna. Det är ju vid närmare eftertanke så med mycket, tänk också på att viss utveckling inte är mätbar.

Grattis till en bra start på födelsedagen. Grattis?! Vadå grattis egentligen, för att jag orkade ur sängen och kom iväg till träningen. Det var min rena och skära vilja som gjorde att jag kom iväg. Det handlade inte om någon tur eller otur. Klockan ringde, jag valde att snooza, jag valde mer eller mindre omedvetet att stänga av den helt och jag valde också det mer eller mindre omedvetet att vakna senare av mig själv istället.

Grattis!? Jag har funderat länge på det här med grattis, men nu på senare år har jag hittat ett bra förhållningssätt till det här med grattis på födelsedagen och det är att jag blir gratulerad för att jag överlevt ett år till. Ett tufft jobb många gånger både själva överlevnaden och att åldras med en viss form av värdighet. Under ett år inryms även en del händelser och tillfällen, då jag klarat mig undan med tur. Händelser och tillfällen då jag klantat till det och det med all rätt kunde gått snett eller riktigt illa. Det är tur!  

Två lättare spinningpass har det blivit och tack o lov ingen efterräkning på förkylningskontot. Det är svårt att veta ibland när det går att starta igång efter sjukdomsuppehåll utan att den räkningen kommer? I alla fall bör det kunna funka att simma på ordentligt på lördag. Det ser jag nästan fram emot nu till skillnad mot för två veckor sedan, då förhoppningarna om hyggligt simflyt var i det närmaste obefintliga.

Kanske spände jag bågen lite för hårt i lördags, när jag simmade ihop över 5000 m eller kanske inte. Kroppen hade nog fixat det, men efter träningen blev det lite si och så med energiintaget. Det resulterade i att motståndskraften inte räckte till att stå emot den förkylning och feber dottern drabbades av.

Balanserar jag på slak lina krävs det inte mycket för att ramla dit, hittills under hösten har jag vid ett flertal tillfällen känt att en infektion varit på gång, men lyckats avvärja den genom att stå över träningspass och sova mer. Det kanske helt enkelt var dags. Det är ju bättre att få infektionen nu än på vår och sommar. Ett välbehövligt återhämtningstillfälle för kroppen, som fått slita ont under hösten. 

Jag räknar faktiskt med att vara tillbaka i lite försiktig träning redan i morgon, kroppen har ju kunnat koncentrera sig enbart på att jobba ut infektionen, eftersom jag vilat från träning.