Hela idén med galan tycker jag är lite tokig. Att en jury i någon form ska sitta och försöka jämföra och värdera idrottarnas prestationer utifrån en massa variabler som sportens utbredning, utövande, tävlingar, mästerskap och placeringar + att de aktivas väg till framgångarna också måste vägas in.  Ta t ex Anja Pärsons enorma urladdning under VM och hennes facit innan dess i världscupen och Carolina Klüfts väg som ohotad stjärna i varje tävling.

Priserna fördelades väl som förväntat, men jag kan inte riktigt förstå Zlatans storhet. Han må vara duktig, men är ju bara en av elva på plan och avgör ju långt ifrån alla matcherna själv.

Anders Olsson, som fick funktionshinderpriset, en doldis som så många av de funktionshindrade världsstjärnorna är har jag faktiskt stött på. Jag har ett häftigt minne från min sista Vansbrosimning 2003, som jag vill delge er. Jag minns hur jag står på startbryggan och ser hur Anders Olsson rullas ner för startslänten i rullstol och tippas därefter i vattnet. En tanke av oro stiger i kroppen. Jag vet ju sen ett antal starter i Vansbro hur kaotiskt det kan vara i starten och att bara att hålla sig flytande bland alla vevande armar och sprattlande ben. Hur sjutton ska han klara sig? Min oro visar sig vara helt obefogad. Han spöar mig med 4 minuter och når en 31 plats bland de 4000 startande, bara 5 minuter efter herrsegraren och var uppfiskad långt innan jag kom till målet i Vanån 

Det är så otroligt viktigt att bestämma sig. Jag gjorde det på löpbandet igår, bestämde mig alltså, och lyckades. 5 utmanande intervaller med brant lutning och snabb avslutning, även om jag var seg i benen de sista.

Bestämdheten övervann segheten och någonstans vet jag att den programmering jag gjort med mental träning att jag ska bli en nivå bättre på triathlontävlingarna till sommaren hjälper. Jag vet att jag tidigare år förhandlat med mig själv och inte varit tillräckligt bestämd och då vikit ner mig istället.