... Det är ju inte instruktörerna som personer som jag hatar utan det de gör. Två instruktörer fördärvade sina pass av de sju som jag körde, så egentligen borde jag vara tacksam, men nu är det ju gräddan av sveriges instruktörselit som är på podiet. Då höjer jag förväntningarna, med all rätt kan jag tycka, annars kunde jag ju själv fått instruera.

Jag hatar, när instruktörerna frångår sitt upplägg av passet och är otydliga med hur intensivt jag ska köra. Det sistnämnda kan vara ok om jag själv bestämt mig för hur jag kommer att köra passet. 

Instruktör A, heter dock inte något som börjar på A, utan .................. nej det berättar jag förstås  inte, presenterar att passet kommer att bli en intensitetspyramid. Den första delen är lätt, följt av två betydligt jobbigare delar och en mittsekvens som är jobbigast, två sekvenser med lika hög ansträngning som innan toppen och en lätt avslutning. Som inledning

på conventet känns det upplägget perfekt. Tyvärr frångår instruktören denna goda passplanering, för när vi borde gå ner till nivå två och börja varv ur musklerna, så ska vi plötsligt göra en tokkörning till högsta intensiteten igen. Klok som jag blivit med åren skakar jag på huvudet och fortsätter nedåt i intensiteten som planen var från början.

Instruktör B, heter ju förstås inte heller något på B, som ju förstås hade blivit lite jobbigt om hon gjort det och jag istället kallat henne för C. Inte helt logiskt, men ändå. Första intrycket känns bra. Hon berättar att det är viktigt att vi har activiopulsklockor på, eftersom hon tänker instruera mycket med hjälp av dem, Först blir det uppvärmning och sedan blir det en längre körning med högre intenstitet, tre minuter vila/återhämtning och sedan en något kortare körning med hög intensitet. För er som inte är bekanta med vad hög intensitet räknas som, så känns den ansträngande.

Uppvärmningen känns fin upp mot skarven blå-grön (något ansträngande-ansträngande, vi ska sedan göra en fyraminutare i den mycket ansträngande gula zonen, därefter vila i den gröna. Här försvinner instruktionerna om intensitet in i någon form av virrvarr. Jag och visar det sig många andra cyklister får ingen direktion om hur vi ska köra, vilket resulterar i att alla ligger i olika intensiteter. Det påtalar hon också för oss, först en gång och i andra halvan av passet en gång till. Om jag nu inte varit en så särdeles snäll person som jag är, hade jag skrikit. -Och vad tror du det beror på.

Om du nu mot förmodan skulle läsa detta så har du svaret här. -Jo du instruerar ju oss så otydligt att vi inte vet om vi ska ta i eller inte. Avslutningen rådde det dock inget tvivel om hur vi skulle köra - GUL ZON !!! En växel till, en växel till, en växel till, en växel till, en växel till, en växel till. Sex växlar till i gul zon. Tjenare!

Hur lyckas du med det utan att nå maxpuls. Jo det förstås, du har ju förstås inte rätt maxpuls inställd. En högre maxpuls än beräknad ger ju lite extra utrymme för belastningsökningar.

Nu till vad jag fick ut och lärde mig av detta, för tänker man som en vinnare får man ut mycket även när inte allt klaffar. Det är till och med mer lärorikt, när det inte klaffar.

Jag behöver träna på att hantera otaktiska medtävlare, som i sitt oförstånd inte disponerar sitt lopp optimalt utan kör ryckigt tempo. Jag behöver träna på att hantera taktiska medtävlare, som med fullt förstånd kör ryckigt och ändå presterar optimalt.

Hur detta ska bli av i träningen får jag klura lite på, men bli av ska det. 

Efter en tempofylld, innehållsrik träningshelg i Stockholm har jag många idéer och intryck jag bara måste förmedla och summera ner i skriven text.

Det skulle behövas en lång kvällssittning för att formulera ner alla tankar och det kommer jag förmodligen inte att mäkta med. Det är lite dagen efter idag om man säger så och då ska ni veta att jag har roddat ihop en friluftsdag för högstadieeleverna och haft någorlunda ordinarie lektioner med låg och mellanstadieeleverna. Det får bli småbloggar om olika idéer och reflektioner, jag gjort under mina sju timmar i cykelsadeln.