Idag vaccinerade vi hela familjen mot TBE-viruset. En massiv anstormning var det på OMI-hälsan där vaccinationerna utfördes. Alla skulle tydligen vaccineras mot TBE, men den vaccinationen var tydligen ingen garanti för att du skulle slippa TBE, enligt en förståsigpåare hade 150 fått TBE trots vaccination. Borrelia bet det tydligen heller inte på, enda sättet verkar tydligen vara att hålla fästingarna på behörigt avstånd. Där hade förståsigpåaren förstås ett gångbart råd, som fungerade bra på hennes hästar. Enda, bara en liten, om än viktig nackdel, var vitlökslukten. I och för sig inga fästingar, men konstant stinkande vitlök, hmmmm. Det tål ju att fundera på. 

Ja då var det dags för den årliga seriematchen i friidrott. Förra året lyckades jag förhandla bort eftersom jag hade en halv ironman tre dagar före, men i år är jag med igen. Lyckligtvis inte på 3000 m hinder som varit, ja inte min paradgren, men en gren jag hävdat mig hyggligt i genom åren.

Dessvärre har kroppen fått ta duktigt med stryk de senaste årens lopp. Påfrestningarna som blir vid hinder och vattengravspassager i knän fotleder och rygg är ju helt andra om du väger dryga åttio kilo istället för dryga 50 kilo som Sveriges hinderkung Mustafa väger. Att det sedan bara blir uppvärmning + ett lopp per år gör ju inte att lederna har den styrka som krävs för att stå emot krafterna.

I år känner jag inte någon bävan inför uppgiften, faktiskt en viss förväntan. Jag har med ovanstående resonemang övertygat headcoachen Björkman om vådan/risken av att sätta mig på hinderloppet och får därför springa 5000 m istället. Det passar mig faktiskt utmärkt, jag har nämligen försökt få ihop familjelogistiken för att få till ett renodlat tävlingslöplopp till innan triathlonpremiären. Jag har som mål och förhoppning att kunna springa ner mot 17,30, om detta infrias eller inte återstår att se.