En ordinär morgon i största allmänhet, som vilken som helst. Men denna dag ruvade på en obehaglig överraskning. En elev skulle denna dag bli påkörd av en lastbil på väg till mötesplatsen för vår orienteringslektion. Denna kollision skedde såpass nära vår samlingsplats att jag springande kunde ta mig till olyckan. Snabb löpare som jag är var jag först framme vid flickan som blivit påkörd, sånär som på lastbilschauffören, men han var allt för chockad för att vara till någon hjälp.

I den morgonrusande trafiken var det snabbt några som fick klart med en ambulans, som skulle dyka upp om knappa tio minuter. På något konstigt sätt kände jag mig lugn och trygg i situationen. Jag har ju vid ett flertal tillfällen haft akut skadehantering med eleverna, få gånger har jag tidigare behövt använda dessa kunskaper själv. Nu var puls och andning ok, men hon var inte vid medvetande under några minuter, vilket var tämligen obehagligt. Ambulansen dök sedan upp och en mer proffessionell undersökning vidtog, som efter ett besök på sahlgrenska och ett antal röntgenplåtar senare kunde konstatera endast en lättare hjärnskakning. Hur? HON HADE HJÄLM! Det räddade sannolikt hennes liv.

Ibland livets öden bra mystiska, eller hur kan man annars förstå.

Hon är den enda åttan på skolan som använder cykelhjälm, just hon blir påkörd. Det kunde lika gärna varit en annan elev som inte har hjälm, eller kunde det inte? Kunde det ha varit du, eller har du hjälm? 

Denna upplevelse tillsammans med TBE-vaccinet gjorde träningsambitionen matt och kraftlös. Det får jag ta igen i morgon.