Ibland ändrar jag min träningsplanering i hopp och tro om att det kan bli ännu bättre. Visst är förhandlandet ett vågspel, ibland kanske det hade varit bättre att köra som jag tänkt från början, ibland blir det bättre och ibland kanske det inte spelar någon roll alls. Jag försöker i alla fall ha något förnuftigt att ta till försvar när jag ändrar och när det sedan är ändrat, intala mig själv att det val jag gjorde var rätt utifrån rådande omständigheter när valet gjordes. Ångra något, d v s backa tillbaka och göra om går ju ändå inte.

Idag förhandlade jag bort två varv löpning runt bergen (knappa 3 km) och förhandlade istället till mig två hårda cykelintervaller á 7-8 min. Tidsmässigt förlorade jag 10 min i ren träningstid, men vann förhoppningsvis tid på mina triathlontävlingar till sommaren. Det förnuftiga resonemanget jag tog till försvar var att löpintervaller har jag kört gott om, där borde jag köra mer distans istället. Cykel är det tvärtom med, mycket distans och lite intervall. Jag prioriterade därför cykelintervallerna och klämde bara ett varv runt bergen med riktigt bra drag under skorna, faktiskt under 9,30, dock långt från min rekordnotering på 8,30. Men det är från snart preskriberad tid, okej, okej preskriberad tid 18 år sedan, närmare bestämt. 

Sedan finns ju förstås det fina begreppet OM. Om jag t ex inte hade kört cykelintervallerna, ätit frukost, haft tävlingsskorna och lite draghjälp, tagit av överdragsjackan, ja ni förstår. Hade det inte varit för alla dessa om hade  det varit 8,27.

Det gick!  Jag ville inte lova något innan det faktiskt var gjort. Det finns ju så många fina ordspråk om det typ: Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten och man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Just för att du inte ska lova saker du inte säkert kan hålla, besvikelsen och förargelsen blir stor när det som är utlovat inte hålls.

Jag simmade första passet ute för säsongen idag. Visst, det var kallt, men det gick och det är det som räknas. Två gånger från Hästabadet till Ninnis brygga blev det. Jag hade kunnat simma längre än de 800 metrarna, men det kändes lagom. Det fanns ingen vinning för mig i att överarbeta simpremiären och få avsmak för utesimmandet, snarare handlade det om att väcka aptiten. Möjligen få känslan för vad jag ytterligare kan förbättra de sista passen i bassängen. En del tankar fick jag utifrån simupplevelsen ute. Det fanns inget klös i vare sig armar eller ben, men jag tror att det kan ha berott på en svag dagsform och kylan i vattnet, mer än bristande snabbhet. Det infann sig liksom en köldavdomning i kroppen, trots en så gott som heltäckande våtdräkt. 

Hur varmt, det var? Tja, helst vill jag nog inte veta, men en vågad gissning på 15 grader, om jag måste uppskatta. Är det kallare brukar fötterna krampa ihop och det gjorde de inte idag.

Igår hade Hälsostudions löpgrupp rekorddeltagande, lite tråkigt att det kom nu, näst sista gången. Träningsgruppen har varit som en uppladdare inför Hälsoloppet som spring nu på lördag med start 10.20 i Nolhagaparken.

Det kändes för min del lite småslitet i benen och i hela kroppen för övrigt. Hur mycket det hade att göra med den uteblivna koffeinstarten på dagen är svårt att säga. Det kan ju också bara varit en efterreaktion på det myckna tränandet.

Corepasset flöt på bättre, nu känns det som jag blivit tillräckligt stark i mage och rygg för att verkligen få ut något av träningen. En lång period har det känts som det inte skett någon utveckling. Jag undrar om det kan ha att göra med att när musklerna inte orkat med belastningen de utsatts för har de arbetsvägrat (krampat) och andra muskelgrupper har fått kopplas in, för att övningen ska kunna utföras. Ska försöka fortsätta släppa prestigen än mer och gör det enklaste alternativet som presenteras och göra det optimalt, då kanske slutresultatet blir bäst.

De senaste fyra dagarna har inletts med träning tidigt på morgonen. I syfte att få igång kroppen hjälpligt har jag hällt i mig två koppar kaffe. Denna "vana" ska brytas i morgon, för att bibehålla koffeinstimulantian på kontrollerbar nivå. Två koppar kaffe ska fortsätta ge mig rusning i kroppen. De ska inte behövas för att starta upp kroppen ordinära morgnar. Förhoppningsvis går det hyggligt smärtfritt. 

Efter lång och trogen tjänst gav vår tvättmaskin upp. Den ville inte tvätta våra svettiga träningskläder längre. Ny måste ju förstås inhandlas bums. Vi tänkte väl att den kanske kunde gå på mellan 5-7 tusen. Det kunde den förstås ha gjort, men eftersom försäljaren, för övrigt en mycket skicklig sådan, visade den dyraste först blev det den. Den var värst i alla avseenden både kvalitet, hållbarhet och pris. När han sedan kom ner till prisklassen 5-7 tusen, var det högst medelmåttiga maskiner och det vill man ju inte ha, eller? Märks det att våra kläder är väldans fina de närmaste veckorna, så vet ni varför.

Jag visste att det inte skulle gå så fort, eftersom jag lagt en del fina pass bakom mig de senaste dagarna. Därför hade jag planerat tidtagning under mtbcyklingen idag. Det är något jag sällan gör, tar mig tid på träningen, oftast är tiden så effektivt använd som möjligt. Idag hade jag alltså bestämt mig för att ta mig tid att ta lite kort från rundan. Detta föll väl ut, se nedan. Spindelnätet talar för sig självt. Kortet på förbudsskylten gillar jag, ifall någon skulle komma på tanken. Sjöarna har ni ser på bilderna har ni förmodligen aldrig sett och kommer kanske aldrig att se, men vackra var de denna vårmorgon, Kringelsjön och stora Skansasjön. Vitsipporna frodas vid Vikaryd, Kabbelekan likaså.

Snittfarten blev allt annat än hög, faktiskt inte över 20km/h, men det var ju inte det som var grejen idag. Med kartans hjälp sökte jag mig också ut i terrängen på fina stigar som länkade ihop grusvägarna i skogen.

Idag gick det långt ifrån fort på morgonsimningen. De två kopparna kaffe till trots, så vaknade kroppen aldrig till. Däremot vaknade hungern, så jag fick gå upp halvvägs i passet och äta min lilla frukostburk. Allt har ju förstås sin förklaring i de dryga fem timmarna cykel igår. Ni som läste bloggen igår undrar säkert hur det nu plötsligt blivit över fem timmar, men det är faktiskt inte som när "storfiskarn talar om hur stora fiskar han fått". Jag körde faktiskt en timme spinning igår också, där svettningskoefficienten var 1 till 4, d v s jag svettades lika mycket under en timme spinning som under fyra timmar cykling ute.

Armkraft borde det kanske funnits, men det saknades kraft i nedre delen av ryggen som möjliggör rotationen med armarna utan att benen dras med. Vilket då får till följd att kraften går mer i sidled än framåt. Jag kunde därför ta det med ro att det inte gick så fort. Det kändes inte heller motiverande att ha koll på hur många meter det blev, utan tiden i bassängen fick bli måttstock för teknikpasset idag (1 tim 20 min). 

Idag var det lite segare än vanligt att komma upp, igång och iväg på cykeln. Då är det bra att komma ihåg att det egentligen inte är någon uppoffring. Jag gör det för jag själv vill och jag själv kommer att känna tillfredsställelsen under träningen och njuta av de resultat, som träningen frambringar. Jag ser så fantastiska vyer, varje pass. På bilden ovan syns Valsjön som du når efter en fin klättring längs Valån

Även detta cykelpass bar iväg mot Risvedenskogarna. Denna gång de södra delarna. Jag hade en idé om att cykla runt Vanderydsvattnet och allt var väl frid och fröjd med det. Strax efter jag passerat Prässebo vek jag av på en större grusväg som enligt kartan gick parallellt med den större väg jag cyklade på fast närmare sjön. Den större grusvägen blev mindre, några ensligt belägna hus längs vägen passerades. När sedan vägen passerar förbi en gård har ägaren satt upp en skylt med tillträde förbjudet. Jag valde dumt nog att ignorera skylten, för jag hade inte någon större lust att vända tillbaka 5 km till den stora vägen. Det såg ju förresten ut på kartan som vägen fortsatte förbi gården. Det gjorde den, men där hade gårdsinnehavaren hägnat av vägen helt med ett staket.

Jag hade precis lyft cykeln över staketet, när gubben som hade gården öppnade dörren och släppte ut sina hundar. Dessa inledde utskällningen som gubben senare fortsatte med. Det var inte lätt att verbalt försvara sig mot denna skur av ovett som han hävde ur sig, så jag tog aldrig upp frågan med vilken rätt han hade hägnat av vägen. Den hade jag gärna velat ha svar på. Nu hade det väl bara varit och dra iväg vidare på vägen bort från gården, men gubben var snäll nog att varna för nästa bosättning längs den vägen. Den innehades tydligen av en ännu argare gubbe, som enligt uppgift skulle slå ihjäl mig om jag försökte ta mig förbi hans gård. Där stod jag således fången på en väg mellan två arga gubbar. Det fanns inte mycket att göra så jag frågade helt enkelt gubbe 1, om han också skulle slå ihjäl mig om jag försökte ta mig tillbaka över hans gård. Nu skulle han emellertid inte det, men behövde ta in hundarna först. De hade han också bra pli på så de försvann snabbt in i huset igen på signal. Snabbt som attan hivade jag cykeln över staketet och drog iväg tillbaka samma väg som jag kom.

Ibland har jag funderat på varför människor bor så enligt mitt ute i skogen, men idag kom jag till klarhet med detta. De har tagit sitt sociala ansvar och bosatt sig där ute för att inte komma i konflikt med så många. Bara någon enstaka vilsekommen cyklist då och då. Tänk om dessa herrar varit dina grannar, en på höger sida och en på vänster sida, huvaligen.

Denna missräkning kostade mig också en hel del tid, så när jag kom ut till stora vägen igen halade jag åter upp kartan ur bakfickan. Nu handlade det om att hitta närmaste väg hemåt innan det skulle bli en alltför sen hemkomst. Det vart en ganska bra bit tillbaka samma väg innan jag kunde vika över skogen på lite mindre grusvägar. Så småningom infann sig i alla fall harmonin och lugnet igen, ena dagen så är det vildsvin andra dan vildsinta gubbar.

Jag landade in hemmavid efter närapå 4,5 timme efter att ha lagt lite mer press på pedalerna från vändpunkten. Denna gång utan den märkliga fadäs jag råkade ut för föregående mtb-pass, då jag sannolikt någonstans inne i staden fick en ytterst liten pyspunka på de helt nya däcket. Märkligt, sånt kan ju inte hända, men det hjälper ju inte. Det finns ingen högre makt som lyssnar på en sådan klagan så den var jag tvungen att laga för att möjliggöra dagens pass.