En ordinär morgon i största allmänhet, som vilken som helst. Men denna dag ruvade på en obehaglig överraskning. En elev skulle denna dag bli påkörd av en lastbil på väg till mötesplatsen för vår orienteringslektion. Denna kollision skedde såpass nära vår samlingsplats att jag springande kunde ta mig till olyckan. Snabb löpare som jag är var jag först framme vid flickan som blivit påkörd, sånär som på lastbilschauffören, men han var allt för chockad för att vara till någon hjälp.

I den morgonrusande trafiken var det snabbt några som fick klart med en ambulans, som skulle dyka upp om knappa tio minuter. På något konstigt sätt kände jag mig lugn och trygg i situationen. Jag har ju vid ett flertal tillfällen haft akut skadehantering med eleverna, få gånger har jag tidigare behövt använda dessa kunskaper själv. Nu var puls och andning ok, men hon var inte vid medvetande under några minuter, vilket var tämligen obehagligt. Ambulansen dök sedan upp och en mer proffessionell undersökning vidtog, som efter ett besök på sahlgrenska och ett antal röntgenplåtar senare kunde konstatera endast en lättare hjärnskakning. Hur? HON HADE HJÄLM! Det räddade sannolikt hennes liv.

Ibland livets öden bra mystiska, eller hur kan man annars förstå.

Hon är den enda åttan på skolan som använder cykelhjälm, just hon blir påkörd. Det kunde lika gärna varit en annan elev som inte har hjälm, eller kunde det inte? Kunde det ha varit du, eller har du hjälm? 

Denna upplevelse tillsammans med TBE-vaccinet gjorde träningsambitionen matt och kraftlös. Det får jag ta igen i morgon.

Idag vaccinerade vi hela familjen mot TBE-viruset. En massiv anstormning var det på OMI-hälsan där vaccinationerna utfördes. Alla skulle tydligen vaccineras mot TBE, men den vaccinationen var tydligen ingen garanti för att du skulle slippa TBE, enligt en förståsigpåare hade 150 fått TBE trots vaccination. Borrelia bet det tydligen heller inte på, enda sättet verkar tydligen vara att hålla fästingarna på behörigt avstånd. Där hade förståsigpåaren förstås ett gångbart råd, som fungerade bra på hennes hästar. Enda, bara en liten, om än viktig nackdel, var vitlökslukten. I och för sig inga fästingar, men konstant stinkande vitlök, hmmmm. Det tål ju att fundera på. 

Ja då var det dags för den årliga seriematchen i friidrott. Förra året lyckades jag förhandla bort eftersom jag hade en halv ironman tre dagar före, men i år är jag med igen. Lyckligtvis inte på 3000 m hinder som varit, ja inte min paradgren, men en gren jag hävdat mig hyggligt i genom åren.

Dessvärre har kroppen fått ta duktigt med stryk de senaste årens lopp. Påfrestningarna som blir vid hinder och vattengravspassager i knän fotleder och rygg är ju helt andra om du väger dryga åttio kilo istället för dryga 50 kilo som Sveriges hinderkung Mustafa väger. Att det sedan bara blir uppvärmning + ett lopp per år gör ju inte att lederna har den styrka som krävs för att stå emot krafterna.

I år känner jag inte någon bävan inför uppgiften, faktiskt en viss förväntan. Jag har med ovanstående resonemang övertygat headcoachen Björkman om vådan/risken av att sätta mig på hinderloppet och får därför springa 5000 m istället. Det passar mig faktiskt utmärkt, jag har nämligen försökt få ihop familjelogistiken för att få till ett renodlat tävlingslöplopp till innan triathlonpremiären. Jag har som mål och förhoppning att kunna springa ner mot 17,30, om detta infrias eller inte återstår att se.

Idag var familjen i Uddevalla för att supporta dottern i familjen som simtävlade, med gott resultat. Det var dock den omöjlige pappan som lyckades komma på prispallen. Nu är det inte fullt så illa som ni kan tro.

Simtävlingsarrangörerna hade nämligen lite kringaktiviteter. En tipspromenad och en femkamp både för barn och vuxna. Jag och sonen lattjade oss igenom både tipspromenad och femkamp. När sedan resultaten hade summerats ihop, hade jag tydligen blivit trea, som belöning för denna "kraftinsats" fick jag en burk honung och en schampoflaska.

Dagen har i övrigt präglats av en bottenlös hunger, sedan jag övertrasserat energikontot å de grövsta igår. Det må vara en sak att morgonpromenera innan frukost och bränna tre-fyra hundra kalorier extra, men att tokköra 4 mil cykel och tokspringa 1 mil bränner avsevärt fler kalorier. Att det sedan handlar om en stor del högoktaniga kolhydratkalorier, gör det hela än jobbigare. 

Detta skulle en mattelärare aldrig godkänna, men en triathlet är helt med. 40 står för cykling 40 km och 10 står för löpning 10 km. Det är 2/3 av en olympisk distans. Det som fattas är simningen, men jag nöjde mig med att bada fötterna idag. De andra momenten kördes fullt ut med goda resultat.

Cyklingen var lite rosslig, men benen spottade upp sig och det blev dryga 1.05 Det kändes att jag inte kört så mycket intervaller, men det får korrigeras till första triathlontävlingen. Löpningen kändes däremot mycket stabil. Ett 18 min varv följdes upp med ett 15 sek långsammare andravarv och en tid lite över 36 min, för övrigt på den bana som Hälsostudions Hälsolopp sprangs på.

I mångt och mycket en succé, men tyvärr schabblade en flaggvakt bort supersuccén, genom att dirigera en del  löparna fel väg. En del tog det med ro andra blev mycket irriterade och skällde ordentligt, tråkigt! Visst kan jag förstå deras besvikelse, men jag kan säga att jag var nog minst lika besviken som de och det hjälper ju föga att få en utskällning på köpet. Det är som att strö salt i såren, eller sparka på den som ligger.  

Idag började sommaren, för det gör den väl när man äter den första mjukglassen? Smarrigt värre! Det är kanske nu vi har de finaste "sommardagarna", kom ihåg det när den riktiga semestern börjar och vädret är mindre tilltalande, precis så upplevde jag att det var förra året.

Har man ögon och öron öppna kan man få se ganska mycket spännande episoder i naturen. Idag helt oförhappandes fick jag se en "söt" kissekatt med blått halsband plocka fram den killer, som katter trots allt har i sig.

Jag satt och väntade på elever som var ute på en orienteringslektion, då jag ser något röra sig snabbt i ögonvrån nere vid en åslänt. Upprört tjattrande skator gör gällande att här händer något. Jag smög försiktigt fram mot slänten och kikade ner mot ån, där får jag se en katt iklädd blått halsband med tänderna kring en ankas hals. Vad göra? Ah! Naturen får ha sin gång, så jag lämnar ankan åt sitt öde.

En liten stund senare, troligen när katten har försökt ändra grepp lyckas ankan först lyckats få loss sina vingar, som den i dödsfruktan viftar och slår med. Till slut lyckas den slå sig fri från katten och sätta sig i säkerhet i ån.

Bästa naturfilmsaction fick jag bevittna live idag, något som kattägarna dessvärre missade.  

Igår valde jag att ändra i mitt träningsupplägg, det gjorde jag inte idag, även om jag ett tag hade god lust. Jag hade bestämt mig för en simserie i bassängen, efter jobbet idag, om 15 x 100m dolme + paddel start 1.30 Det började ok, men vilan rätt snabbt kortare och kortare och simningen sämre och sämre. Då oförhandlade jag och fortsatte serien, långsamt jobbade jag mig in i simningen och kom ner under 1.20 igen. 

Starkt jobbat och stärkt av framgången klämde jag i med en serie sammansatt simning också 20x25m med hög fart. Skönt att få till ett bra pass idag, lördagens ordinarie pass utgår eftersom simhallen är stängd. Faktiskt lyckades jag muta in en bana helt för mig själv hela simpasset.