Det är länge sedan nu, säkert 25 år sedan och hönsen är förstås döda, men de begrep något som jag först på senare har kommit på. Kålrötter är gott och nyttigt. Jag har minnesbilder av mig själv, när jag matar hönsen med kålrötter som min mormor och morfar odlat själva. De blev som tokiga och kunde äta hur mycket som helst. Det var väl här någonstans jag grundlade tanken att kålrötter är hönsmat. En tanke som har satt sig djupt för det är först nu, som jag själv har börjat äta kålrötter och även andra rotfrukter och grönsaker med viss förtjusning.

Det är egentligen ganska mycket jag i ung ålder dömt ut i matväg, allt från mineralvatten till grönsaker och rotfrukter, men det är väl så att smaksinnet ändras med åldern. Eller? Är smak bara en subjektiv konstruktion, baserad på vad du är van att äta? Gillar du salt mat, fet mat, söt mat, starkt kryddat och blir bjuden på något osaltat, fettsnålt, osötat eller svagt kryddat kommer du sannolikt att tycka att det inte smakar något vidare, eftersom du är van vid att det smakar salt, sött eller fett. Detta smakberoende går själklart att nollställa och bör nollställas för hälsans skull om det är kodat på sött, fett och/eller salt, eftersom det på längre sikt kan ge hälsoproblem. Hur länge sedan var det du verkligen tänkte på hur gurkan luktar, ser ut och framförallt smakar? Prova att hålla för näsan och ät ett par skivor, prova att blunda och ät ett par skivor och känn hur den smakar. Ta sedan hjälp av både lukten, synen och smaken och njut av ett par skivor gurka.

Bladerunner eller Pistorius som han egentligen heter har specialproteser av kolfiber istället för underben som gör det möjlligt för honom att springa och det fort dessutom. Det kan ju tyckas vara hårt att döma ut hans deltagande som faktiskt fått klartecken från högsta instans. Det är inte heller så att jag inte fashineras av handikappidrottarna, inte heller är det något personligt, det är frågan är vad som kommer sedan, nu när benproteser är ok. Han fick dem godkända eftersom han inte fick någon fördel av dem, men det undrar jag. Pistorius har ju inga vader att bli trött i, som vi andra.

Med den teknikutveckling vi har kan det säkert dyka upp fler idrottare med specialösningar för handikapp, som snart kan göra att både löpare och andra idrottare blir utkonkurrerade. Visst kan jag förstå att det kan vara kul för handikappidrottare att mäta sin förmåga med vanliga idrottare, men lika villkor kommer det aldrig att kunna bli. Vi har våra kroppsliga förutsättningar. Jag skulle gärna velat utmanat Mustafa Muhammed på 3000 hinder på lika villkor d v s 30 kg lättare, så om jag fick en heliumgasdräkt att tävla i som eliminerade 30 kg av min vikt... Det kan som ni förstår spåra ur rätt rejält om det ska tävlas på lika villkor.

Som triathlet är det bra att lägga grunden på löparbana och i simbassäng. Varje liten teknisk brist i dessa grenar blir extremt och obarmhärtigt påminda varje gång jag bevistar dessa faciliteter. Igår i bassängen tog det ett par tusen meter för att korrigera upp simningen ute med våtdräkt i torsdags. Idag fick jag en uppsträckning av tekniken på löparbanan, delvis fördärvades löpningen av hård vind, med på ena långsidan och mot på andra. Detta var i och för sig första passet på bana sedan förra sommaren, men ack så välbehövligt att åter få känna vad jag behöver jobba mer med.  

Göteborgsvarvet verkar vara motionsloppens motionslopp för de som har den minsta löpambition. Alla dessa människor med minsta löpambition undrar ju förstås om jag ska springa, men nej tack.

Det känns lite märkligt att försöka bortförklara min frånvaro från loppet år från år, för dem det självklara i att jag förstås borde springa som är så duktig. Nu är det ju inte så att jag inte har sprungit, jag har väl tre kanske fyra lopp på min gedigna meritlista över genomförda lopp, med en toppnotering på lite dryga 1,16 och ett lopp under 1,20 i finskor finbyxor skjorta och slips som heller inte går av för hackor.

Nej det är folk"festen" jag skyr, så mycket nervösa löpare samlade på ett och samma ställe, alla 35000 med i princip samma "problem" att lösa d v s parkeringsplats för bilen, nummerlapp, toalett, uppvärmningsplats, startplats och löpväg. Det är klart det blir kaos, eller för mig blir det så. När så allt ovanstående är löst och det är dags för startskottet, då är all energi slut, när den som bäst behövs. Jag springer hellre mindre lopp, där jag kan fokusera mer på loppet än allt runt omkring.

I år hade jag Alingsås IF:s seriematch i Helsingborg att "skylla" på dessutom. Till i år hade vi gått upp i näst högsta serien, vilket innebar att konkurrensen i de olika friidrottsgrenarna var hårdare, dock överträffade många alingsåsare sig själva i mötena med konkurrenterna. Ett flertal sexpoängare kammades hem d v s alingsåsaren hade bästa resultatet bland de sex deltagande klubbarna. Till slut blev det en tredjeplats bara fem poäng från riksfinalen (jämför hockeyns och handbollens SM-slutspel). F

Mitt lopp blev tyvärr ett taktiklopp med lusigt lågt tempo, mycket beroende på en elakartad vind som gjorde bortre långsidan till en smärre prövning varje gång den skulle passeras (12 gånger under 5000m), ingen ville därför ligga först. Av någon anledning hamnade jag där trots att de andra löparna besatt långt bättre kapacitet, första kilometern passerades efter 3,38, när vi sedan vände upp mot vinden klev jag helt enkelt ut åt sidan för att tvinga fram någon annan. Han som till slut tog positionen hade än mindre lust att dra, så andra kilometern gick upp mot fyra minuter. Därmed var alla möjligheter att få till en bra tid borta. När det sedan växlades fart med kilometern kvar var jag hjälplös, fartlöpare har jag aldrig varit och kommer sannolikt inte att bli heller. Sluttiden 18,07 är därför inte mycket att säga om. Jag får helt enkelt köra ett eget testlopp på Mjörnvallen, där jag slipper dra fram bättre löpare till bra tider. 

Det är lätt att förivra sig de sista veckorna innan tävlingssäsongen, var och varannan triathlet vars bloggar jag läser är slitna. Det är nu man bör jobba på det verkliga finliret, som att sola solarie, fixa håret, raka benen m m. Det viktigaste är ju inte att vinna utan att vinna snyggt;) Vinner jag inte så kan jag ju alltid hävda att jag i alla fall ser bra ut naken (för övrigt bra bok av Jonas Colting).

Den senaste tiden har jag fulmotionerat, tränat fast ändå inte. Ett par rundor med orienteringskontroller i obanad terräng och flera spinningpass på instruktörscykeln har slipat udden av formvässen. Hellre riktiga givande pass än fulmtion, som bara gör kroppen seg. 

Jag kommer att kunna vara i toppslag till Hallstahammar, men det är ju tävlingstest redan på söndag 5000m bana, då jag gärna vill ha en bra tid. Dessutom vill jag inte avvara simningen i bassängen i morgon även om simbarheten i sjön nu är fullgod. I bassängen vill jag också få ett bra formbesked, fast då borde nog benen snyggas till lite och det konfliktar ju med det tidiga sänggåendet jag också vill få till.  

Ibland kan ett blankt papper vara största lycka! Denna lyckade blankning hade jag på bilbesiktningen idag. Det är med viss oro jag åker dit en gång per år. Jag tänker att det finns väl alltid något att hitta på bilen som bara blir äldre och äldre, men den var i fint skick. Det enda anmärkningsvärda besiktningsmannen hittade var däckmönstret som var vänt olika på de båda hjulsidorna. Jag kunde bara hålla med om att det såg lite märkligt ut, men det var inget uppenbart fel. 

Många gör felet i att "frossa" i träning först för att sedan unna sig att frossa i matonyttigheter. De skulle bara veta att det är i tvärtom ordning frosseriet ska utföras. Jag har vissa dagar med extremt stor kaloriförbränning som t ex idag då jag tränat 3 timmar spinning och sprungit 1 tim. Detta ger en kaloriförbrukning jag har svårt att komma upp i, med intag av nyttig mat.

Det som händer sedan är att kroppen vill kompensera överuttaget av energi, därför är den mer benägen att spara den energi som äts efter dessa träningsdagar. En i princip bottenlös hunger bombarderar hjärnan tills den ger efter och äter ikapp det förlorade + en lite extra ifall kroppen skulle bli utsatt för något liknande igen. Denna procedur har formats genom tusenårig evolution och ökade förr chansen att överleva svältkatastrofer. Detta finns kvar i kroppen idag till synes helt i onödan.

Det är helt ok att frossa i mat bara du frossar i motsvarande träningsmängd och intensitet nästa dag, då riskerar du inte att lagra på dig något i onödan. All extraenergi du fått i dig går lätt ut i energibanan under din träning. 

Idag fick kroppen nog, men inte huvudet. Huvudet hade nämligen tänkt att kroppen skulle ett varv till runt Nolhaga (ca 4,5 km), efter sista spinningomgången, men se det ville inte kroppen. Huvudet har genom åren samlat på sig en massa kloka erfarenheter, så det var egentligen ganska lättövertalat. Dagen hade ju inletts redan 0700 med ett 45 min uthållighetspass, följt av en lättare löpning, då jag satte ut elevernas orienteringskontroller, därefter trimmades farten i en 20+20 intervall runt ovan nämnda Nolhagarunda.

Under kvällen följdes så träningsdagen upp av ett 60 min uthållighetspass spinning och ett 75 min intervallpass. Det var efter det som jag egentligen hade tänkt ta löpvarvet, men redan under spinintervallerna, gick jag tom på kolhydrater, vilket gjorde att jag faktiskt fick avstå löpintervallerna. Klokt beslut eller hur!

Sammantaget en lång givande träningsdag (3 tim spin + 1 tim löp), men att jag inte fick ihop sista lövarvet grämer lite, men det får bli till energi under söndagens 5000m lopp.