Efter tre akuta sjukhusbesök med elever första hela veckan efter jullovet är det väl inte undra på att jag känner mig matt. Ett dessutom med dottern som utan astmakänningar på gott och väl ett år, plötsligt knappt kunde andas. Så många akuta sjukhusbesök har jag ju knappt samlat på mig under hela min idrottslärarkarriär. Tack och lov får jag säga, för trots alla mina rigorösa säkerhetsföreskrifter , som i och för sig inte alltid följs av alla elever, så går det ibland snett.

Dessutom tränade jag ett challengepass på Hälsostudion, som sög den sista kraften ur musklerna också. Gissa om det blir sovdags tidigt ikväll. Jag har ju tidigt pass imorgon i bassängen, som jag gärna vill orka upp till.  

I vissa simhallar finns det en så kallad fartbana. Det är ju jättebra för dem som verkligen simmar fort, men hur fort behöver man simma för att kvalificera sig för den banan?

Vid senaste besöket i simhallen frågade badvakten lite skämtsamt om jag platsade på fartbanan och det var ju inga problem. Lustigt nog berättade han att han hade haft den diskussionen med en motionssimmande dam tidigare i veckan. Damen i fråga hade nämligen tyckt att han borde sagt till en annan motionssimmare att byta från fartbanan, eftersom denne motionssimmare inte simmade tillräckligt fort.  

Jag hade den andra nian på hälsoteoripass idag. Vi pratade om stress och stresshantering och de allra flesta upplever att de har flera av de symtom jag nämner finns. Hur har det blivit så?, eller har det möjligen alltid varit så. Vad jag kommer ihåg från min högstadietid var det aldrig prat om stress på samma sätt som nu.

Fast det är ju inte tidens tempo som ändrats. Det är väl så att vi gärna förstärker att tiden går snabbt. Jag hör ofta människor som pratar om hur fort tiden går nu för tiden. Men hallå! Stanna upp och reflektera över vad du faktiskt använt din tid till. Ibland hinner jag med så mycket på samma dag att det är svårt att tro att det är samma dag.  

Det är ju faktiskt så att du bestämmer själv över hur du vill använda din tid.

Kan du planera din tid väl och vara effektiv och koncentrerad när du väl gör saker är det ofta inga problem att hinna med det du vill. Det här tror jag många elever behöver träna på, säkert många vuxna också.   

Förra veckan var det en frukt varje dag som gällde. Tacknämligt för denna utmaning fick jag en fruktkorg, så det har inte varit några problem att klara. Hur gick det för er som antog utmaningen.

Hursomhelst den nya utmaningen är att gå en 10 minuters promenad ute under lunchrasten varje arbetsdag i veckan. Håll tummarna för att det blir bra väder!

Det var segt i kroppen i dag och huvudet var inte bättre det. Men det verkade som det var en allmän lågvattenmärkesdag. Det var 30 st bokade på mitt spinningpass vid niotiden i morse, när jag kom till passet ikväll var det 24 st bokade och det kom 18 st. I det perspektivet känns det ändå helt ok att ha fått till 2 spinningpass och ett kortare simpass på dryga 1000m även om det kändes segt.

Hungrig har jag varit hela dagen också, en sådan hunger som inte har någon botten. Jag har bara ätit och ätit känns det som. Men är man hungrig ska man ju äta och så länge jag äter "nyttigt", så bör jag ju inte vara orolig över att buffra på fettlagret.

Två gånger använde jag det sjätte sinnet idag. Först satt jag och planerade skolarbete och bläddrade lite förstrött i papprena och då hittade jag en lapp om att det var lönesamtal. En kvart innan det skulle vara, men det räckte för att ta mig på plats i utsatt tid. Jag hade också sett fram emot att kunna åka hem efter kvällens spinningpass, men av någon anledning kollade jag bokningsboken på hälsostudion efter morgonpasset. Då visade det sig att jag hade två kundsamtal för xtravaganzagruppen. Det blev alltså ingen tidig kväll, men jag missade ju inte heller mina möten.   

En liten kille stoppade mig i skolan idag och berättade att jag och hans kompis hette nästan likadant. Jaha! Vad heter han då. Kevin! Kevin och Gary det låter ju nästan lika. -Kevin -Gary. Öööh! -Ja det kan man kanske tycka.

Kollade vansbroresultaten från i somras och såg att Anders Olsson blev 9:a totalt i herrklassen. Det utan att kunna använda benen alls, vilken oherhörd prestation.

Hela idén med galan tycker jag är lite tokig. Att en jury i någon form ska sitta och försöka jämföra och värdera idrottarnas prestationer utifrån en massa variabler som sportens utbredning, utövande, tävlingar, mästerskap och placeringar + att de aktivas väg till framgångarna också måste vägas in.  Ta t ex Anja Pärsons enorma urladdning under VM och hennes facit innan dess i världscupen och Carolina Klüfts väg som ohotad stjärna i varje tävling.

Priserna fördelades väl som förväntat, men jag kan inte riktigt förstå Zlatans storhet. Han må vara duktig, men är ju bara en av elva på plan och avgör ju långt ifrån alla matcherna själv.

Anders Olsson, som fick funktionshinderpriset, en doldis som så många av de funktionshindrade världsstjärnorna är har jag faktiskt stött på. Jag har ett häftigt minne från min sista Vansbrosimning 2003, som jag vill delge er. Jag minns hur jag står på startbryggan och ser hur Anders Olsson rullas ner för startslänten i rullstol och tippas därefter i vattnet. En tanke av oro stiger i kroppen. Jag vet ju sen ett antal starter i Vansbro hur kaotiskt det kan vara i starten och att bara att hålla sig flytande bland alla vevande armar och sprattlande ben. Hur sjutton ska han klara sig? Min oro visar sig vara helt obefogad. Han spöar mig med 4 minuter och når en 31 plats bland de 4000 startande, bara 5 minuter efter herrsegraren och var uppfiskad långt innan jag kom till målet i Vanån